Ett folk på flykt

Ur Västsahara 3/2016

I juni 1976 och i april 1977 besökte radioreportern Erik Fichtelius flyktinglägren i Algeriet. Han fick också följa med Polisarios soldater ut mot fronten. Dessutom besökte han den ockuperade delen av Västsahara men kunde inte röra sig fritt eller träffa vem han ville där. Dessa två besök resulterade i flera radioreportage samt boken ”Västsaharas kamp för oberoende” som kom ut 1978. Här följer två avsnitt ur denna fortfarande högaktuella bok – 38 år senare. Diabilderna är tagna av Erik Fichtelius under dessa resor.

”…

Det första halvåret 1976 växte de sahariska flyktinglägren runt Tindouf explosionsartat. Det strömmade in folk över gränsen. Människor som hade förlorat ägodelar, djur, tält, barn och anhöriga kom för att få trygghet på den algeriska sidan av gränsen. Internationella hjälporganisationer som Röda Korset fanns på plats, liksom algeriska Röda Halvmånen. Polisario bildade den sahariska Röda Halvmånen och svarade för uppbyggnad och administration av lägren.

Men de internationella hjälporganisationerna hade svårt att få fram pengar och bidrag till ett område och en katastrof som var praktiskt taget okänd i den industrialiserade världen. Bristen på mat, vatten, tält, kläder, medicin, bränsle, ja, i princip allt som behövdes för att befolkningen skulle överleva, var akut under hela uppbyggnadsskedet. Hjälporganisationerna levde ur hand i mun.

Våren och sommaren 1976 härjade en mässlingsepidemi bland spädbarnen. Hundratals barn dog, nästan en hel årskull saharier utplånades. Under mitt besök i juni 1976 dog tiotals spädbarn varje dag. Då låg tälten samlade i lång täta rader i ett fåtal större läger, vilket givetvis ökade smittorisken…. Lägren omorganiserades under hösten 1976 och flyktingarna delades upp på flera mindre läger. Detta skedde dels på grund av smittorisken vid epidemier, dels var det en säkerhetsfråga ifall lägren skulle bli bombade.”

”…

”En het och stilla aprildag 1977 kom jag till lägret Nasser med några tusen invånare. Jag hade redan talat med hundratals flyktingar i flera olika läger om deras livsvillkor, men jag ville också lära känna några bättre. Jag bad mina värdar från Polisario att själv få välja ut ett tält och en familj att stanna hos lite längre.

Vi promenerade en stund i lägret innan jag stannade framför ett ganska lite och oansenligt tält till hälften gjort i den traditionella kamelhårsduken, till hälften gjort av skänkt material. Jag frågade om vi kunde stanna där och min guide och tolk från Polisario gick fram och lyfte på tältduken.

Vi blev genast bjudna att stiga in. Det finns en stark tradition av gästfrihet i det sahariska nomadsamhället. Den besökande främlingen i öknen ska enligt seden ges allt vad tältet förmår att bjuda.

Vi tog av oss våra skor, ställde dem utanför tältet och la oss ned i skuggan. Mohamed Ould Bourha hälsade oss välkomna, som sedan bjuder, med långa välkomstönskningar och bjöd så på te. Han blandade omsorgsfullt de tre glasen med den söta starka drycken.

Mohamed var omkring 50 år gammal. Han hade ett fårat ansikte och ett strävt pipskägg insvept i en stor svart turban. Hela sitt liv hade han levt som nomad i gränstrakterna mellan Västsahara och Mauretanien. Före den svåra torkan i början av 70-talet hade han ett hundratal kameler och mellan 120 och 140 getter och får. Torkan tog det mesta, som för flertalet av öknens boskapsskötande nomader. Mohamed förlorade 3/4 av sina djur. De som hade överlevt tvingades han lämna när han flydde undan de invaderande marockanerna.

– Vi gav oss av när marockanerna kom, berättade Mohamed medan han hällde teet från glas till glas för att blanda det ordentligt. Vi beslöt oss för att lämna vår jord när vi blev invaderade. Vi övergav allt vi ägde och tog med oss kvinnor och barn. De som inte kunde gå fick vi bära. Så kom vi hit till lägret…

Den första delen av flykten red familjen på sina kameler och hade med sig mycket packning. Så stötte de ihop med en Polisariopatrull och Mohamed skickade iväg familjen på frontens lastbilar. Själv fortsatte han och mellandottern tillsammans med djuren för att komma efter till lägret. Men det dröjde inte länge förrän Mohamed och hans dotter stötte på en marockansk patrull. De flydde och undkom marockanerna i ett bergsområde. Men marockanerna tog hans sista djur. Mohamed och dottern Minetou fortsatte till fots mot lägren kring Tindouf och återförenades så småningom med familjen.

Mohameds hustru var död sedan några år tillbaka. Hans två små söner dog i flyktinglägren under epidemierna som härjade bland de yngsta. Men Mohamed tre döttrar hade överlevt och Mohamed bodde tillsammans med dem och sin över 70 år gamla mor, Massemenaha.

…

Efter middagsrasten var det dags för Mohamed att gå till sitt arbete. Han var aktiv i den lokala domstolen i lägret, utsedd till det i egenskap av skriftlärd och allmänt aktad och respekterad.

Då jag undrade om det fanns brottslingar i lägret skrattade Mohamed till svar. Det hade aldrig begåtts några brott i lägret, men domstolen hade andra uppgifter. Nyligen hade man vigt ett ungt par. Den mesta tiden ägnade man åt diskussioner kring hur den traditionella muslimska lagstiftningen bäst skulle kunna anpassas till den nyutropade sahariska republikens konstitution.”

Utdrag ur Västsaharas kamp för oberoende av Erik Fichtelius, 1978