Nya hårda domar mot Gdeim Izik-fångarna

Ur Västsahara nr 3/2017. Prenumeration 4 nr/år 125:- Stödprenumeration 145:- pg 204003-8

25 västsaharier dömdes till långa fängelsestraff av en civil domstol i Salé utanför Rabat 18 juli. 9 personer dömdes till livstids fängelse, 3 till 30 år, 5 till 25 år och 3 till 20 års fängelse. De resterande dömdes till kortare straff. Straffen är i princip en kopia på de domar som fälldes 2013 av en militärdomstol.

De västsahariska aktivisterna var åtalade för mord på 11 marockanska poliser och våld mot myndigheter i samband med att marockanska säkerhetsstyrkor rev det en månad långa protesttältlägret Gdeim Izik 18 km från den västsahariska huvudstaden El Aaiún 8 november 2010. De cirka 20 000 västsaharierna krävde arbete och bostäder.
Vid rättegången i Salé, som beskrivs som farsartad av flera observatörer, användes som vid förra rättegången uttalanden under tortyr som bevismaterial.
Amnesty International och Human Rights Watch krävde redan efter domarna 2013 att rättegången skulle tas om av en civil domstol eller att de dömda skulle släppas fria.
”Det är dags för det internationella samfundet att ta sitt ansvar och stoppa Marockos aggressiva hållning, stoppa plundringen av våra naturresurser och verka för att de västsahariska politiska fångarna omedelbart släpps, skrev Västsaharas informationsministerium efter domen i juli.

Den civila rättegången inleddes 28 december 2016 men sköts upp flera gånger. De åtalade fick lämna vittnesmål, men deras uppgifter om att de tvingats skriva under uttalanden under tortyr behandlades aldrig.

Tone Sørfonn Moe och Isabel Lourenco var rättegångsobservatörer och skrev en rapport: Trial Observation Report – The Group of Gdeim Izik.

Här är sammandrag av två av de åtalades, Sidahmed Lemjayeds och Ahmed Sbais, vittnesmål. Båda dömdes till livstids fängelse av en militärdomstol 2013 och av en civil domstol 2017.

Ahmed Sbaai
Ahmed Sbaai förnekade alla anklagelser och förklarade att han gripits på grund av sina politiska åsikter och att han informerat om den marockanska statens övergrepp i Västsahara.
Han sa, att han är en före detta politisk fånge som suttit i fängelse 2002 och 2006 på grund av sina politiska åsikter.
”De marockanska fängelserna är en kyrkogård för de levande”, sa han bland annat.
Han är en av grundarna till en människorättsorganisation, har varit observatör vid olika rättegångar, är volontär som kräver självbestämmande för Västsahara.
Inget fängelse, tortyr eller misshandel kommer att ändra hans uppfattning, menade han.
Inför domstolen berättade Ahmed Sbai också att han utsatts för både fysisk och psykologisk tortyr. Med bindel för ögonen blev han utfrågad om sina kontakter med Amnesty International. Under fem dygn hindrades han från att sova och utsattes för ständiga förolämpningar. Han har hjärtfel, så den fysiska tortyren upphörde först när hans liv var i fara.
Han fick aldrig några frågor om Gdeim Izik. Alla frågor handlade om hans politiska åsikter, hans kontakter och resor utomlands. Han tvingades sätta sitt finger under utskrifter medan han hade ögonbindel och handfängsel.
Under rättegången 2013 i militärdomstolen nekade han till alla anklagelser. I Rabat torterades han igen av fängelsechefen och tre medarbetare, spolades med iskallt vatten och placerades i isoleringscell.

Sidahmed Lemjayed
”Jag är född i Västsahara, som är ockuperat av Marocko. Jag är ordförande i en organisation som arbetar med att avslöja kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i de ockuperade områdena. Jag är här på grund av min politiska bakgrund,” sa Sidahmed Lemjayed i sitt vittnesmål.
Han förnekade alla anklagelser och berättade vad som hänt vid bortförandet och tortyren. Han fördes till gendarmeriet i Västsahara, där han torterades psykologiskt och fysiskt: ”Jag utsattes för alla typer av tortyr. Det går inte att förklara vad jag gick igenom. Tortyren är metodisk för att bryta ner oss. De är rasister.” Han fick varken sömn eller vatten.
Tortyren var så brutal att ett ben i ryggen bröts. När han bad att få träffa en läkare blev torterarens svar: ”Du förtjänar att dö för dina rapporter, som är en förolämpning mot det stora marockanska kungadömet.”

Han förhördes om sina politiska och mänskliga rättighetsaktiviteter. Själv hade inga som helst rättigheter. Inför undersökningsdomaren visade han märken efter tortyren men denne viftade bort honom och skickade tillbaka honom till fängelset för mer tortyr.
”Domaren såg att jag hade torterats. Tortyr måste rapporteras. Jag bad om en medicinsk undersökning men domaren gjorde ingenting.”
Lemjeyid berättade att han lämnade in klagomål till undersökningsdomaren, samma person som han klagade på. Han lämnade också klagomål till åtalsavdelningen och till det Nationella rådet för mänskliga rättigheter. ”Jag fick aldrig något svar. Ingen hjälpte mig. Läkaren sa att han inte kunde hjälpa mig, eftersom han var ”under press”. Det här är oacceptabelt.”

Han berättade också varför han vägrat gå med på en läkarundersökning som beordrats av den civila domstolen. Han hade begärt en opartisk och oberoende undersökning, men den läkare som skulle göra undersökningen ”är anställd av det marockanska kungadömet och kan aldrig vara opartisk”.
Han tackade domaren för hans tålamod och sa slutligen ”Jag har nu berättat om mitt lidande, men det är inte bara mitt, det är också alla västsahariers lidande som har levt under förtryck sedan 1975.”
Han förklarade också att alla uttalanden var förfalskade, att han inte hade något att göra med dem och att han åtalats enbart på grund av sin aktivism för mänskliga rättigheter.

Bakgrundsinformation om Ahmed Sbaai och Sidahmed Lemjayid:
Ahmed Sbaai är 46 år och född i Västsaharas huvudstad El Aaiún. Redan som barn upplevde han diskriminering från de marockanska lärarna i skolan. 1999 deltog han i fredliga protester: Västsaharier hängde flaggor på marockanska byggnader, gjorde tvåminutersdemonstrationer med flaggor, skrek slogans och sprang undan från polisen.
2002 deltog han i demonstrationer i samband med ett marockanskt val och arresterades. Han dömdes till tio års fängelse men släpptes efter ett år och tre månader från det ökända Svarta fängelset i El Aaiún.
När han släppts, bildade han organisationen Västsahariska förbundet för skydd för politiska fångar i marockanska fängelser. Han greps igen 2006 och dömdes till ett och ett halvt års fängelse för att vara medlem i en olaglig organisation. Sedan dess har han inte haft en lugn stund.
”Jag trakasseras dagligen, mitt pass har dragits in. Ibland känns det som att jag var mer säker i fängelset än utanför, där lejda personer skulle kunna döda mig.
8 november 2010 greps han i El Aaiún.

Sidahmed Lemjayid är 60 år och född i Smara. Han var 16 år när Marocko invaderade hans hemland.
Sidahmed ägnar all sin tid åt Västsaharafrågan. Han är ordförande i Kommittén för bevarandet av Västsaharas naturresurser, som rapporterar om Marockos plundring av dessa råvaror. Som så många andra västsaharier har han fått betala ett högt pris för sin kritik mot den marockanska kolonialmakten.
Han greps 1999 i samband med demonstrationer och satt i fängelse. 2005 greps han igen och satt i fängelse i ett par månader efter att han deltagit i protester för självständighet.
Han greps av civilklädda poliser 25 december 2010 i El Aaiún och fördes till en okänd plats där han förhördes under tortyr.

Källa: Western Sahara Resource Watch 2014, www.wsrw.org

Möte med västsahariska aktivister 2008

Våren 2008 besökte jag för första och enda gången den ockuperade delen av Västsahara. Det var ett kort besök på tre dagar men vi (två personer) lyckades träffa en lång rad västsaharier, som berättade sina historier. Det var på många sätt ett omskakande besök. Historierna var fruktansvärda; fängelsehålorna i Atlasbergen, där många dött, tortyrinrättningar i Västsahara men framför allt de ständiga kränkningarna och fängslandena i nutid.
Människorna vi mötte var verkligen modiga. De visste att de kunde straffas för att de träffade oss utlänningar, men ändå utsatte de sig för risken. Vi var naturligtvis övervakade. Det var svårt att dölja sig, men vi fick med oss våra bilder och anteckningar ut.
Två av dem som jag träffade var Ahmed Sbaai och Sidahmed Lemjayed.

Sidahmed berättade att han engagerade sig i den illegala exploateringen av Västsaharas naturtillgångar.
– Först tog men fosfaten och sedan fisken och nu står oljan på tur.
Han berättade att hamnstaden Dakhla har cirka 100 000 invånare, att hamnen är förbjudet område, att få västsaharier jobbar med fisk men att man in fiskefabrikerna sätter på marockanska kvinnor västsahariska kläder.
– Marocko ljuger för företagen och säger att området är marockanskt eller att västsaharierna accepterar det.

Tyvärr hann jag inte prata direkt med Ahmed Sbaii. Det var så många personer att tala med.
Men Ahmed Sbaai var en mycket mager man, som såg märkbart plågad ut. Jag fick veta att han suttit fängslad flera gånger på grund av sina uttalade åsikter att Västsahara har rätt till självständighet.

Lena Thunberg