En annan politik för Västsahara

Den här krönikan av Bodil Valero, EU-parlamentariker (Miljöpartiet) skrevs i april och publicerades i Västsahara nr 2/2018:

I dom efter dom har EU-domstolen slagit fast att EU:s nuvarande politik rörande Västsahara strider mot fördragen. Nu har vi en historisk chans att ställa om till en linje som respekterar folkrätten och ger det västsahariska folket upprättelse och möjlighet till självbestämmande.

Först kom domen om jordbruksprodukter, som gjorde klart att EU:s avtal med Marocko kräver det västsahariska folkets samtycke om det ska gälla i Västsahara. Det var december 2016, bara några dagar innan jul, och från flyktinglägret i Tindouf kom bilderna av jublande skaror med flaggor och banderoller.

“Västsahara är inte till salu! EU-domstolen erkänner våra rättigheter! God jul Europa”, löd en banderoll. Befrielsefronten Polisario hade gjort det omöjliga. En resurslös befrielsearmé för Afrikas sista koloni hade fått EU:s högsta rättsliga instans på sin sida. Gilles Devers, advokaten som hjälpt dem driva sitt fall, menade rent av att domen kunde innebära slutet för ockupationen: inga europeiska företag skulle längre verka i Västsahara och ockupationen skulle inte löna sig för Marocko.

Ett fritt och självständigt Västsahara kändes plötsligt mycket närmare. Desto större blev besvikelsen efteråt när det blev tydligt att EU-kommissionen försöker kringgå såväl domen om jordbruksprodukter som den om fiskeriavtalet, som enligt en EU-dom i februari i år inte kan gälla i vattnen utanför Västsahara. Nyligen började EU-kommissionen och Marocko omförhandla de båda avtalen – utan att Polisario har bjudits in.

Det bådar till fler rättsprocesser i framtiden.

Eftersom jag redan ofta beklagat den här utvecklingen vill jag här ta möjligheten att istället lägga fram ett par idéer för hur en annan politik för Västsahara skulle kunna se ut.

Till att börja med behöver EU, med utrikeschefen Federica Mogherini i spetsen, göra klart att EU inte godkänner Marockos olagliga annektering av Västsahara och dess påtvingade styre i de ockuperade områdena.

Det betyder bland annat att EU behöver granska sina förbindelser med Marocko på djupet, för att säkerställa att handelsavtal och olika stödinsatser faktiskt håller sig till Marockos internationellt erkända gränser och helt utesluter Västsahara.

EU behöver också avbryta de pågående förhandlingarna med Marocko om att förlänga jordbruksprodukts- och fiskeriavtalen till Västsahara. Självklart ska EU kunna handla och bidra till Västsaharas utveckling – men detta behöver ske på det västsahariska folkets villkor. Det kräver att man för en dialog med Polisario, den av FN erkända representanten för det västsahariska folket.

För det fjärde och femte behöver EU uppmana europeiska företag, särskilt inom fiske- och utvinningssektorn, till att dra sig ur de ockuperade områdena och informera dem om de rättsliga, finansiella och PR-mässiga risker som det innebär att verka på ockuperad mark enligt folkrätten.

En lösning på ockupationen behöver förhandlas fram på FN-nivå. Men EU kan och bör bidra till den processen genom att ta fram en strategi för hur unionen kan bidra till FN:s ansträngningar.
Det västsahariska folket behöver göras redo för att kunna styra sig själv och förvalta sina naturresurser. Men möjligheterna att utveckla sådan kompetens har saknats i flyktinglägren. Därför borde EU öppna en förvaltningsfond för Västsahara som finansierar bygget av ett civilsamhälle och demokratiska styrelseformer.

Slutligen bör EU utnämna en särskild EU-representant för Västsahara, för att ge frågan den vikt den förtjänar.

EU står inför ett vägval i Västsaharafrågan. Än är det inte för sent att byta köl.

Bodil Valero EU-parlamentariker (Miljöpartiet)