Abdeslam glömmer det aldrig

Ur Västsahara nr 4/2018

– Jag var i El Aaiún när de kom i bussarna. Några kunde nästan inte ta sig ut ur bussen, de hade så svårt att gå. Jag glömmer aldrig vad jag såg.

Abdeslam Omar Lahsen beskriver eftermiddagen den 20 juni 1991 i den ockuperade huvudstaden. Eldupphör mellan Marocko och Polisario skulle inträda i augusti. Fredsavtalet, som alla trodde skulle leda till en folkomröstning om självständighet och ett slut på den marockanska ockupationen av Västsahara, var undertecknat av båda parter.

Marockos kung Hassan II hade plötsligt passat på att i största hemlighet släppt kidnappade försvunna västsaharier från hemliga fängelser i både Marocko och ockuperade Västsahara. De anhöriga visste inte ens att deras familjemedlemmar levde, än mindre att de varit fängslade i åratal.

Men nu gick rykten om att en karavan av marockanska bussar eskorterade av marockanska polisbilar var på väg mot El Aaiún.

Abdeslam gick till det stora torget i El Aaiún, som var fullt av marockanska poliser. Men poliserna kunde inte stoppa den västsahariska människomassa som nu långsamt började samlas på torget ju mer ryktet om bussarna spreds.

Inga journalister eller representanter för internationella organisationer fanns på plats för att ta emot dessa människovrak. De anhöriga var naturligtvis helt ovetande.

Flera av de fängslade hade inte överlevt de vidriga förhållandena och tortyren. Många hade varit försvunna i 16 år. Några av de fängslade, som släpptes under detta stora hemlighetsmakeri, vägde 35 kilo och gick inte att känna igen.

De hade kidnappats, misshandlats och gömts för världen enbart för att de var mamma, pappa, bror eller syster till en aktivist inom Polisario, västsahariernas befrielserörelse. De hade aldrig ställts inför en domstol för de hade ju inte begått något brott.

– Jag tänkte: ”Vad kan jag göra?” när jag såg dessa före detta ”försvunna” västsaharier, berättar Abdeslam Lahsen.

Samma kväll åkte han till Marockos huvudstad Rabat för att övertala journalister att resa till Västsahara och träffa de som släppts ur helvetet. Två journalister från Schweiz sa ja och stannade två veckor i El Aaiún. Två dagar innan de reste grep marockansk polis en sympatisör i Agadir. Han torterades och erkände att han samarbetade med Abdeslam.

– Folk sa till mig att jag måste fly, så jag gjorde det till slut, berättar Abdeslam.

Den första oktober 1991 flydde han till flyktinglägren i Algeriet. Där har han nu varit i 27 år och lett anhörigföreningen Afapredesa som dess ordförande.

1987 smugglades ett brev ut ur det hemliga fängelset Khalaat MGouna i Marocko. Det var det första livstecknet från någon av alla de hundratals västsaharier som försvunnit sedan Marocko invaderade Västsahara 1975.

1989 bildades Afapredesa (Anhörigföreningen för fängslade och försvunna västsaharier) i de västsahariska flyktinglägren. Organisationen är förbjuden av Marocko och därmed också i den Marocko-ockuperade delen av Västsahara.

Föreningens syfte är att kampanja mot Marockos brott mot det västsahariska folkets mänskliga rättigheter.

Förutom att kartlägga de försvunna och fängslade västsaharierna arbetar föreningen med att hitta och möjliggöra utgrävningar av massgravar som hittats nära den marockanskbyggda muren som delar Västsahara i två delar. Flera västsaharier från den ockuperade delen försöker också ta sig till flyktinglägren för att komma undan trakasserier och för att få den sjukvård som de nekas till i den ockuperade delen av Västsahara.

Det finns uppgifter om att kanske 1500 västsaharier har kidnappats och försvunnit. Afapredesa har 890 verifierade fall. 310 har frigivits, 50 har dött i fängelserna och 530 är fortfarande försvunna.

– Men hela den ockuperade delen av Västsahara är som ett stort fängelse idag, säger Abdeslam. Inga organisationer som till exempel Röda Korset har kontor där. Jämför med Palestina. Där finns sådana kontor. I Palestina finns dessutom media.

FN:s fredsbevarande styrka Minurso är den enda sådan FN-styrka som saknar MR-mandat. Det betyder att FN-styrkan varken ska rapportera eller förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna. Förföljda, trakasserade, misshandlade och torterade västsaharier i den ockuperade delen av Västsahara har alltså ingenstans att vända sig.

Varje år i april när Minurso:s mandat ska förlängas av FN:s säkerhetsråd tas denna fråga upp, men det är en officiell hemlighet att Frankrike, med vetorätt och nära band till Marocko, stoppar MR-mandatet.

Flera av de som återvände till livet dog men till en annan typ av fängelse i den ockuperade huvudstaden dog strax efter ”frigivandet” i sviterna av det de upplevt i de hemliga fängelserna. Men flera av dem har fortsatt att protestera mot den marockanska ockupationen – och fängslats igen. Några av dessa människorättsaktivister är Aminetou Haidar och Brahim Dahane.

Lena Thunberg