Han springer för ett fritt Västsahara

18 september 2019 kl 18 på Litteraturhuset i Göteborg berättar Salah Ameidan sin historia. Denna gång är han i Göteborg för att springa Fredsloppet. Arrangörer: PFF och Afrikagrupperna.

Den här artikeln av Martin Holmquist, Fria Tidningens dåvarande chefredaktör och utrikesredaktör, publicerades 27/8 2015 i Fria Tidningen i samband med att Salah Ameidan, skulle delta i Midnattsloppet i Göteborg:

Salah Amaidan har vunnit både de marockanska och arabiska mästerskapen och har tävlat i lopp världen över. Men hans mål är inte fler mästerskapsmedaljer, målet är Västsaharas befrielse.

– Jag slutar inte springa förrän vårt land är fritt.

När Salah Amaidan var 13 år gammal fick hans familj besök av en marockansk idrottsdelegation. De var ute efter nya löpartalanger och hade hört rykten om en yngling i Västsaharas huvudstad El Aaiún som i flera år vunnit regionala löpartävlingar – mot vuxna.

– Att vara barn i ett ockuperat land skiljer sig mycket från att växa upp i ett fritt land. Vi hade inga organiserade sporter, utan gjorde det enda vi kunde göra: Vi sprang. Jag roade mig med att sno de marockanska polisernas kepsar för att sedan springa ifrån dem. Det gjorde mig väldigt snabb, säger Salah med ett nostalgiskt leende när Fria träffar honom i samband med Midnattsloppet* i Göteborg i lördags.

Som tioåring började han tävla mot vuxna. Salah vann i princip varje lopp han ställde upp i. Den marockanska ockupationsmakten var samtidigt ute efter en affischpojke för vad de ville framhäva som ett integrerat och harmoniskt land. Den unga löpartalangen från El Aaiún passade perfekt.

Salahs föräldrar var inte lika ivriga att skicka iväg sin 13-åring till ett träningsläger 140 mil bort. Men de stod inför ett tufft val – antingen släppte de iväg Salah eller så skulle hans far bli av med sitt jobb och antagligen fängslas och torteras. De vågade inte annat än att lyda.

Träningslägret i marockanska Rabat var tufft, i synnerhet för Salah som var den enda västsahariern i landslaget. De marockanska löparna hade en gemenskap, de fick träffa sina familjer regelbundet och behandlades mildare av tränarna. Salah var en ensam pojke i en främmande stad. Han hade få vänner och kände sig isolerad.

– Det var då jag började förstå mer om det politiska läget, vad ockupationen egentligen innebär, att marockanerna ser på oss som ett andra klassens folk. Jag var frustrerad och ledsen. Det enda som hjälpte var att springa.

Och som han sprang. Salah blev marockansk mästare tre år i rad, tog två guld i de arabiska mästerskapen och ett silver i de afrikanska mästerskapen. Allt innan han ens fyllt 17 år.

Men sedan small det till – knät gick sönder. Salah skickades hem utan att få någon ekonomisk kompensation eller möjligheter till rehabilitering. Han var glad över att vara hemma igen och försökte vila upp sig. Men han kunde inte riktigt komma till ro, en glöd hade tänts i honom som inte gick att dämpa.

Samtidigt blossade en fredlig protestvåg upp i El Aaiún. Salah gick med i en demonstration som slogs ner hårt av de marockanska säkerhetsstyrkorna och han var en av 1 200 unga västsaharier som greps. Han sattes i häkte och torterades. Men eftersom Salah var ett känt namn ville marockanerna bli av med honom.

– Jag gavs återigen ett ultimatum: Lämna Västsahara eller bli kvar i fängelset på obestämd tid.

16 år senare har Salah bara kunnat åka hem till familjen i Västsahara vid ett tillfälle.

Tillbaka i Marocko började Salah träna hårdare än någonsin. Det enda han kunde göra för att hantera ilskan och sorgen som kokade i honom var att springa. Han insåg också att löpningen var hans möjlighet att komma bort ifrån Marocko – och hans vapen i kampen mot ockupationen.

Salah var åter i toppform år 2003 och kvalade in för att representera det marockanska landslaget vid en tävling i Frankrike – landet som tillsammans med Spanien är Marockos viktigaste allierade.

När Salah som förste man närmade sig mållinjen höll han upp Västsaharas flagga.

– Jag hade tänkt igenom aktionen noggrant och visste att jag aldrig skulle kunna sätta min fot i ockuperade Västsahara igen. Då skulle jag åka rakt in i fängelse och bli kvar där i resten av mitt liv.

Salah sökte och beviljades politisk asyl i Frankrike och har levt där sedan dess. Han trivs ganska bra med livet i Frankrike eftersom han kan röra sig fritt och säga vad han vill. Men vid flera tillfällen har han hotats och trakasserats av marockaner, varav vissa Salah misstänker är marockanska säkerhetsagenter.

För tre år sedan drabbades Salah av en stor tragedi. Hans 21-årige lillebror, som bodde hos honom efter att även han hade flytt Västsahara, dog i en trafikolycka. Exakt vad som hände är oklart, men Salah misstänker det värsta – att den snarlike brodern mördats av säkerhetstjänsten som misstog honom för att vara Salah.

Även flera andra familjemedlemmar har råkat illa ut hemma i Västsahara. Salah bär ständigt på en oro över vad som kan hända därhemma till följd av hans engagemang. Och saknaden efter familjen och hemlandet är enorm.

– Jag har knappt sett dem sedan jag var en pojke. Jag saknar också det enkla ökenlivet, att andas sanden.

Salahs blick är tom, sorgen är påtaglig.

I dag tränar Salah för en klubb i Marseille och tävlar världen över. Resorna gör att han kan sprida medvetenhet västsahariernas sak, men Salah ser inte sig själv som en politisk aktivist.

– Politiken kommer till oss, det är inte vi som är politiska. Vi vill bara ha grundläggande mänskliga rättigheter och rätten till självbestämmande, något som i dag är självklart i de flesta länder i världen.

– Västsahara har varit ockuperat i snart 40 år, hur länge till ska vi behöva lida?

Trots att få politiska framsteg görs menar Salah att det finns hopp.

– Förr visste inte folk vad som händer men tack vare att fler journalister tar sig dit och sprider information via internet så har medvetenheten ökat markant i omvärlden.

Salah hoppas att Sverige, likt i Palestinafrågan, vågar gå i bräschen och bli det första EU-landet som erkänner Västsahara. Riksdagen beslutade att så skulle ske redan år 2012, men varken alliansregeringen eller den nuvarande rödgröna regeringen har verkställt beslutet.

– Vi vet att många svenska politiker och medborgare stöder oss. Jag hoppas att de fortsätter sätta press på regeringen.

På frågan om hur länge han orkar fortsätta springa på elitnivå och föra ut sitt frihetsbudskap i världen svarar Salah utan att tveka:

– Ända till befrielsen. Jag slutar när Västsahara är självständigt och så återvänder jag hem till min familj.

* Salah skadade sig under Midnattsloppet i Stockholm och kunde inte genomföra loppet i Göteborg. Han ersattes av en svensk löpare som sprang loppet iklädd Västsaharas flagga.

Fakta Salah Amaidan:

• Född 1982 i Västsaharas huvudstad El Aaiún.
• Lever i exil i Frankrike sedan 2003.
• Tävlar i landsvägs- och terränglöpning.
• Personbästa 10 km: 28.53 (världsrekord: 26.44, svenskt rekord: 28.12)

Martin Holmquist
Chefredaktör och utrikesredaktör för Fria Tidningen