Svenskar vann maraton för ett fritt Västsahara

11 svenskar sprang Sahara Marathon i februari 2019. Loppet arrangeras av Västsaharas Kultur- och idrottsdepartement i samarbete med flera internationella solidaritetsorganisationer, framför allt en spansk. Det finns flera sträckor att springa men den längsta är maratonlängd 42 km.

Jonatan Fahlén från Proletären FF var en av deltagarna. Han vann sin maratonklass på tiden 2.52.46, men det tycker han inte är något värt att nämna! Han hade andra motiv för att springa.

Svenskan Li Edqvist kom också etta i maratonloppet för kvinnor på tiden 4.33.17.

I år har Proletären FF bjudit in den västsahariske löparen Salah Amaidan till Fredsloppet i Göteborg lördagen 21 september.

Här följer Jonatans egen berättelse om loppet i ökensanden:

Att springa 42 km genom öknen är inte lätt. Fötterna sjunker ner i sanddyner. Ögonen bländas av sol och av sandkorn. Horisonten känns ändlös. Ingenstans finner man skydd från den brännande solen. Man kan undra varför någon frivilligt utsätter sig för detta. Den frågan ställde jag mig själv flera gånger under Sahara Marathon. För att besvara den frågan måste man förstå vad som är så speciellt med loppet ifråga.

Sahara Marathon är mer än bara ett lopp. Det är också ett sätt att visa solidaritet med det västsahariska folket. Loppet går mellan de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, där hundratusentals västsaharier lever sedan 43 år tillbaka efter att de tvingades fly från sitt hemland då det ockuperades av Marocko. Syftet med loppet är att ge uppmärksamhet åt deras situation och förhindra att den faller i glömska.

Loppets slogan – Spring för frihet – är en princip som vi sedan länge har praktiserat inom vår egen idrottsförening, Proletären FF. I vår klubb ser vi idrotten som ett medel till mänsklig frigörelse. Genom Fredsloppet har vi stöttat frihetsrörelser runt om i världen, bland annat just den västsahariska befrielsefronten Polisario. Vad vore då mer naturligt för oss än att springa ett maraton för Västsaharas frihet? Av den anledningen beslöt vi oss för att resa ner och delta i årets upplaga av Sahara maraton.

Total var vi fem löpare från Proletären FF som reste ner i februari tillsammans med Afrikagrupperna och Emmaus Stockholm. De två senare organisationerna arrangerade resan och sydde ihop ett program som innehöll flera möten med rörelser och organisationer på plats. På så vis blev vår vistelse i flyktinglägren, som varade i en vecka, en erfarenhet som sträckte sig långt utöver det rent idrottsliga.

Vi blev inhysta hos en familj i Smara – ett av de västsahariska flyktinglägren utanför staden Tindouf i västra Algeriet. Lägren är fem till antalet och är döpta efter städer i det ockuperade Västsahara. Hit har ca 170 000 västsaharier tagit sin tillflykt sedan deras land ockuperades av Marocko 1975. Lägren ligger utspridda i ett kargt ökenlandskap som, inte utan anledning, kallas för ”djävulens trädgård”. För att kunna överleva här är flyktingarna helt utlämnade åt internationellt bistånd, vilket räcker precis till att hålla dem vid liv – varken mer eller mindre. Vart femte barn lider av kronisk näringsbrist, ännu fler av anemi. Oss gick det dock ingen nöd på. Vår värdfamilj visade stor gästfrihet och såg till att vi knappast led någon brist på mat inför loppet.

På dagen för loppet blev vi körda med buss till ett av de andra flyktinglägren – El Aaiún. Därifrån gick starten för oss som sprang maratonloppet. Första halvan av loppet är relativt lättsprungen. Underlaget består av hårdare packad sand och solen har ännu inte hunnit stiga så högt. Efter halva loppet springer man in i flyktinglägret Auserd. Där möts man av påhejningar från lägrets invånare, kvinnor som ululerar och viftar med västsahariska flaggor, barn som spring i kapp och kommer fram för att göra high-five.

Därefter börjar den tyngsta delen av loppet. Från Auserd till målgången i Smara springer man långa sträckor över sanddyner, där fötterna sjunker ner i lös sand. Samtidigt stiger solen och värmen blir mer och mer påfrestande. Denna förtvivlade kamp mot naturens krafter får en att reflektera över de västsahariska flyktingarnas situation, förvisade som de är till detta karga, obeboeliga ökenlandskap där ingenting förmår växa eller slå rot – samtidigt som deras eget land är så rikt på naturtillgångar, vilka dock exploateras av utländska företag. Människans fattigdom till följd av jordens rikedom.

Efter loppet var vi inbjudna till ett möte med det västsahariska idrotts- och ungdomsministeriet. Ministern berättade om sin syn på idrotten som ett verktyg i kampen för nationell frigörelse. Idrotten, förklarade han, är inte bara ett skydd mot de sociala problem som hotar ungdomen till följd av fattigdomen och frustrationen i lägren (kriminalitet, drogmissbruk etc.). Den ger dem också möjlighet att representera sin nation i internationella idrottssammanhang, vilket kan vara ett steg mot att få omvärlden att erkänna Västsahara. Dessa ord tar vi med oss hem från vår resa, med en förhoppning om framtida idrottsliga samarbeten och att det snart blir vår tur att återbörda den gästfrihet som vi mottog i de västsahariska flyktinglägren.

Text: Jonatan Fahlén

Foto: Sahara Marathon