Danska aktivister utslängda från Västsahara
Den 17 oktober 2019 blev två danska aktivister, Mille Neuman och Katinka Klinge Albrectsen från danska Global Aktion avvisade från den ockuperade delen av Västsahara. Marockansk polis beskyllde dem för att sympatisera med Polisario Front, som av FN är erkänd representant för västsaharierna, den ursprungliga befolkningen i Västsahara. Mille Neuman berättar:
Klockan är nästan 10 på kvällen när Katinka och jag sätter oss på en nattbuss i den marockanska kuststaden Agadir. Bussen ska gå till huvudstaden i det ockuperade Västsahara; El Aaiún. Här ska vi besöka familjer, som lever under marockansk ockupation och som är aktiva i kampen för ett fritt Västsahara. Vi ska dokumentera västsahariernas liv under ockupation och Katinka som är fotojournalist ska samla material till en fotoutställning i Köpenhamn.
Vi är spända men lugna, när vi kör ut ur Agadir. Många utlänningar har blivit avvisade av marockansk polis, när bussen stannar vid många check-points längs vägen. Men eftersom jag tidigare har haft tur med att resa in i det annars så stängda landet, är vi optimistiska. Den gången tillbringade jag tre dagar i El Aaiún, men jag var konstant övervakad av de marockanska myndigheterna. Jag var förföljd när jag skulle träffa några aktivister och blev med nöd och näppe av med en civilpolis, som jagade den bil som jag satt i genom gatorna i El Aaiún. Precis som om jag var en kriminell på flykt undan polisen! Brottet som jag begick var att träffa människor som i snart 45 år kämpat för helt grundläggande mänskliga rättigheter; rätten till att tala fritt, rätten till att mötas, rätten till ett liv utan diskriminering. Rätten till frihet. Rätten till att leva.
Den här gången passerade bussen en rad check-points under natten utan att vi blev stoppade. Efter 11 timmar närmar vi oss äntligen El Aaiún. Vår kontaktperson i staden, en ung kvinnlig journalist, har bett oss att åka direkt från busstationen till en namngiven cafeteria, där vi ska äta frukost och vänta på att hon kontaktar oss. Vad som sen ska ske vet vi inte.
Plötsligt kör bussen in vid vägkanten och stannar. Vi har kommit till en check-point cirka fem kilometer utanför El Aaiún. En civilklädd polis kommer in i bussen och går direkt till den bakre delen av bussen där vi sitter. Han ber att få se våra pass, som vi lugnt tar fram och han lämnar bussen. När jag kikar ut genom bussfönstret, kan jag se in i ett fönster på den lilla byggnaden vid check-pointen. Polisen sitter där med våra pass liggande framför sig och pratar i telefon. Sedan tar han foton av våra pass och kommer tillbaka in i bussen. Han ber oss ta med vårt bagage och följa med.
När vi kommer ut ur bussen blir vi visade in på ett litet kontor. Polisen hittar två stolar och ber oss sitta ner. När vi frågar vad det är som händer, säger han, att det är ”en ansvarig”, som gärna vill prata med oss och att han inte vet vad det handlar om. Han frågar vad vi ska göra i El Aaiún och om vi känner någon som bor där. Vi svarar, att vi bara är turister. Vi vet, att lögnen är vår enda möjlighet att smita igenom nålsögat. Utanför startar bussen och kör vidare mot El Aaiún.
En stund senare kommer en polis till, också han i civila kläder. Han ser arg ut och när han kommer in på kontoret ber han oss att stänga av våra mobiltelefoner. Han sätter sig ned bakom skrivbordet framför oss och ställer samma frågor, som vi har fått förut: Vad ska ni göra i El Aaiún? Känner ni någon som bor där? Under de följande timmarna kommer flera civilklädda poliser in och ställer samma frågor om och om igen. Men ingen av dem är ”den ansvarige”, som vi har fått veta att vi ska vänta på. Många av dem talar inte engelska men står tillsammans utanför kontoret och tittar i sina mobiler för att söka information om oss på internet.
Stämningen går snabbt från att ha varit ansträngd till att bli underligt lätt. Till och med den arge polismannen börjar le och vi blir bjudna på vatten och kex. Vid ett tillfälle kommer en polis in och frågar om han får ta en selfie med oss ”som minne”. Vi skrattar lite osäkert och går med på det, även om vi förstår att det är ett förment diskret sätt att få bilder på oss. Samtidigt får vi en känsla av att de är osäkra på om vi faktiskt inte är helt vanliga turister. Västsahara är ett semestermål och särskilt Dakhla är ett populärt resmål för surfare. Därför finns det anledning för dem att undra om de är i färd med att stoppa turister, som tror sig vara i ”de södra provinserna”, som marockanerna kallar Västsahara.
Det har nu gått två timmar sedan vi lämnade bussen. Katinka har precis gått ut för att få lite luft och sträcka på benen, då polisernas sökande på internet ger resultat. Plötsligt står det 8 – 9 poliser i en halvcirkel omkring mig. De har hittat en bild på mig där jag håller i en västsaharisk flagga. Man kan tydligt se att bilden är tagen i västsahariernas flyktingläger vid ökenstaden Tindouf i Algeriet, där mer än 160 000 människor lever i exil. På en av polisernas telefoner kan jag se en bild på Katinka, där hon står tillsammans med en västsaharier. Bilden är från vernissagen av en tidigare fotoutställning som Katinka gjort efter en resa till flyktinglägren.
Nu höjer flera av poliserna rösten: ”Vad gjorde du i Tindouf? Sympatiserar ni med Polisario? Har ni vänner i El Aaiún?” Katinka kommer tillbaka och tittar lite förvirrat på de arga poliserna. Jag tittar osäkert på henne och försöker tänka snabbt i den ganska pressade situationen.
Vi förklarar för polisen att vi är neutrala i fråga om Västsahara och att vi har besökt Tindouf för att uppleva det med egna ögon och skaffa oss en egen uppfattning. Vi förklarar att det är samma som vi ska göra vid vår resa till El Aaiún. Poliserna turas om att fortsätta ställa samma frågor, när de står i en halvcirkel runt om oss. ”Sympatiserar ni med Polisario? Har ni vänner i El Aaiún? Vem ska ni träffa?”
10 minuter senare sitter Katinka och jag i en taxi på väg tillbaka till Agadir. Vi har blivit utslängda ur Västsahara, anklagade för att sympatisera med de demokratiskt valda representanterna för landets ursprungliga befolkning, Polisario Front. De marockanska myndigheterna har hindrat oss från att uppleva Västsahara med våra egna ögon. Och detta för att det finns sådant som vi inte ska få se och berättelser från ursprungsbefolkningen som vi inte ska få höra.
En glömd konflikt?
Utländska journalister och aktivister nekas tillträde till de ockuperade områdena. Lokala journalister och aktivister förföljs, hotas och fängslas. Berättelser från Afrikas sista koloni tigs ihjäl av en omfattande och effektiv marockansk regim.
En glömd konflikt. Så kallas Västsaharakonflikten ofta. Men den är inte glömd. Den förträngs av politikerna i Danmark och EU, som med jämna mellanrum ställs till svar för sitt medansvar av icke-statliga organisationer som stöder västsahariernas rätt till självbestämmande. Men den marockanska regimen är Danmarks vän och allierade i kampen mot flyktingarna i Nordafrika och i jakten på de vinstgivande naturresurserna, som finns i västsahariernas land.
Två gånger har jag försökt att ta mig in detta slutna land, för att träffa några av de mänskliga öden som världen har valt att förtränga. Jag har upplevt de marockanska myndigheternas övervakning och förföljelse inpå bara kroppen. Jag har blivit misstänkliggjord och stoppats av marockansk polis. Men det är inget mot den övervakning och det förtryck som västsaharierna i det ockuperade området lever under dagligen.
Text: Mille Neumann, oktober 2019
Foto: Katinka Klinge Albrectsen
Översättning från danska: Lena Thunberg
