Starkt och uthålligt stöd till Västsahara från Baskien
Efter den marockanska ockupationen av Västsahara 1975 var det främst i Madrid, Barcelona i Katalonien och Bilbao i Baskien som det bildades stödgrupper för Västsaharafrågan.
Men det var framför allt efter 1985, när den dåvarande premiärministern Felipe Gonzalez socialistiska regering utvisade Polisarios Europarepresentant Ahmed Boukhari med säte i Spanien, som stödet från det spanska civilsamhället tog fart. En spansk fiskebåt hade illegalt befunnit sig på västsahariskt vatten och attackerats av Polisario.
Polisario svarade med att skicka en kvinnlig representant till Spanien, som reste runt på en informationsturné och fick stor uppmärksamhet i media; TV, radio och tidningar. Detta blev startpunkten för ett bredare och större stöd på den folkliga nivån för Västsahara.
Detta berättar Jesus Garay för mig, när vi träffas i en föreningslokal i Baskiens huvudstad Vitoria i mars. Han hade varit med att bilda föreningen Asociacion de Amigos y Amigas de la RASD de Alava redan 1985.
– Vitorias borgmästare frågade: ”Vad kan vi göra för er?” Vi svarade: ”Ta emot 100 barn från flyktinglägren på sommaren i Vitoria.” ”Ok, då ska jag prata med Bilbao och San Sebastian och be dem göra samma sak”, svarade borgmästaren.
– 300 barn kom till Baskien första gången. Kostnaderna täcktes helt av regionen, provinserna och städerna.
”Vi vill göra mer”, sa politikerna. Då skickades containrar med mediciner, mat och kläder till flyktinglägren.
Att ta emot sommarbarn i grupp och att skicka containrar blev föreningens två huvuduppgifter.
– Sommarbesöken med barn som bodde tillsammans i grupp och bekostades av allmänna medel fortsatte till 1989. Då satte politikerna ner foten: ”Det blir för dyrt. Låt oss göra något annat, låt oss skicka folk till lägren i stället, ett utbildningsprojekt”, berättar Jesus.
Detta ledde till att Baskien i stället bekostade läkarbesök till lägren. Kirurger, ögonläkare, tandläkare men även ingenjören skickades ner och stannade i 14 dagar. Tre västsahariska kvinnor fick också universitetsutbildning i Baskien.
– Polisario var emot detta från början, men det har fortsatt och alla är nöjda, berättar Jesus och skrattar.
Sommarbesöken har fortsatt, både i grupp och till enskilda familjer, men på en lägre nivå.
– Vårt mål är att 0,7 procent av Baskiens budget ska gå till Västsahara. Det har inte lyckats på regionnivå men i Vitorias kommun har det hänt ibland, berättar Jesus stolt.
Fler stödorganisationer bildades och nya projekt startades; symaskiner till 12 oktoberskolan, kameler köptes in, fler hälsoprojekt, utbildningsstöd samt lastbilar och andra fordon.
1991 förändrades läget i Västsaharakonflikten. Avkoloniseringsplanen skulle genomföras. Både Marocko och Polisario hade accepterat FN:s och OAU:s fredsplan; i en folkomröstning skulle det västsahariska folket välja självständighet eller integration med Marocko. FN-styrkan Minurso kom på plats, men med facit i hand idag vet vi ju att Marocko saboterade från början och FN har inte genomdrivit folkomröstningen.
Men i Baskien förändrade vänföreningen sitt arbete till att bli mer politiskt. Man bildade en rörelse med stöd från fackföreningar, kvinnoorganisationer och humanitära organisationer med parollerna: Stöd folkomröstningen! Skicka internationella observatörer! Stödrösta! Sprid information!
Vänföreningen startade samtidigt en ny typ av projekt: Man byggde ett sjukhus i Augenit i det befriade området i Västsahara, renoverade och moderniserade Polisarios radiostation, som hela tiden stördes ut av Marocko samt byggde upp ett transportsystem med en fordonsflotta fram till 2014.
Det baskiska stödet har fortsatt att förändras. Idag stöder vänföreningen fem olika projekt med hjälp av sina fem heltidsanställda personer; ett kvinnoprojekt, ett strukturstöd till ministerierna, ett trädgårdsprojekt, ett ungdomsprojekt för ungdomar både i flyktinglägren och i Spanien samt ett kulturprojekt för artister både i Spanien och i flyktinglägren.
Usune Zuazu som är ansvarig för stödet till kvinnorna berättar att föreningen inte har någon egen personal i lägren. I stället besöker hon lägren två gånger per år. Detta jämställdhetsprojekt går ut på att stödja de västsahariska kvinnornas förening UNMS (Union de Mujeres Saharauis). Man har byggt lokaler för kvinnorna i alla wilayor (delläger) och gett förutsättningar för aktiviteter som kurser i spanska och data.
Gert Demon arbetar med tre projekt; allmänna transporter, vatten i det befriade området och en ny gröda till trädgårdarna; moringa, som är ett mycket tåligt och snabbväxande träd och som är rikt på både protein och vitaminer. Gert samarbetar direkt med Polisario både i lägren och i det befriade området.
Och vad gör man då för informationsarbete i själva staden Vitoria?
– Vi har offentliga informationsmöten med västsaharier, vittnesmål, studiecirklar för och med baskiska ungdomar och vi uppmärksammar västsahariska högtidsdagar som till exempel 27 februari, självständighetsdagen. De baskiska ungdomarna är politiskt intresserade, berättar Usune.
Nu senast hängde man västsahariska flaggan från balkonger, gick med banderoller med texten: Vad gjorde du den 27 februari 1976? Och sedan bild och text med vittnesmål från en västsaharier. Man hade också ett litet stånd med texten: ”Här kan du köpa stulna varor.” Folk blev nyfikna, gick in och fick se bilder på sand, fosfat, fisk och grönsaker, berättar Usune.
I Spaniens skolor ingår inte information om Västsahara, det är lika tyst som om brotten under Francos diktatur. I Frankrike är det också tyst om Västsahara. Och när det gäller förhållandet mellan Frankrike och Spanien i Västsaharafrågan så säger Jesus så här:
– Frankrike har tagit kommandot över Spanien. Spanien ska inte lägga sig i Maghreb-området. Det tillhör Frankrike. Å andra sidan ska inte Frankrike lägga sig i Spaniens relationer med Latinamerika. Det är själva dealen.
Text och bild: Lena Thunberg
