Polisario Front 1973 – 2020: Den västsahariska berättelsen
Det ser ut som ett järtecken men är verklighet. Polisario Front är en skapelse av olyckliga omständigheter. Polisario Front bildades först och främst som ett svar på den politiska blindheten, oförståelsen och okunnigheten hos Spanien, kolonialmakten i området. Spanien avvisade i juni 1970 de fredliga förslag och försök till försoning, som Basiri, ledaren för den första västsahariska befrielserörelsen, la fram. Hans fängslande och försvinnande, Zemlamassakern, exilen och fängslandet av rörelsen ledare gav upphov till händelserna som följde och banade väg för en ny befrielserörelse i maj 1973, Polisario Front. Det var det andra försöket att befria ett folk, som misshandlats, missförståtts och skadats invärtes av kolonialmaktens förakt.
Polisario Front skapades inte för att förhållandena var de rätta. Det var i stället en stark förtröstan, en övertygelse utan bevis om att handling skulle skapa en framgångsrik befrielsekamp, som ledde till att en ny befrielserörelse skapades. Försvarslösa, dåligt utrustade och utan kontakt med yttervärlden sporrades rörelsen ändå av övertygelsen om att vägen skapas när du går.
Polisario Front är mer än en vanlig rörelse, ett politiskt parti eller en bred front. Det är en dröm som delas av alla västsaharier. Den är deras längtan, hopp och deras innersta önskan.
Polisario Front har blivit något utöver det materiella. Det är som återfödelsen efter en utdragen kolonial ockupation.
Det är ett politiskt, militärt, socialt och kulturellt fenomen, som förändrade det västsahariska samhället.
Det är det västsahariska folkets kollektiva och individuella vilja.
Polisario Front är också den nästan övermänskliga militära styrkan som de västsahariska soldaterna gav prov på utan ideologisk indoktrinering eller klassiskt militär disciplin eller hätska långrandiga tal eller lystnad efter krigsbyte – någonting som inte hänt tidigare i mänsklighetens historia.
Det är helt enkelt en explosion av vrede, som fötts ur bitterhet och svek. Det är en explosion av ilska, där alla västsaharier påverkats av allt som man fått offra.
Polisario symboliserar också de politiska fångarna i marockanska fängelsehålor, Gdeim Izik-fångarna och flyktingarna, som tämjde den ogästvänliga öknen Hamada, som betraktas som ”en fruktad plats för onda andar”.
Det är också den gamla västsahariska kvinnans böner och förbannelser, där hon sitter mitt ute i öknen efter sina fem dagliga böner, där hon ber sin skapare att straffa dem som utnyttjade hennes folk och invaderade hennes land.
Det är den osjälviska läraren, sjuksköterskan och läkaren som utbildar och vårdar under de värsta förhållanden.
Det är vattentransportören som kommer till flyktingarna under de heta somrarna.
Det är soldaten som står vid muren som delar vårt land.
Det är motståndet mot ockupanten i de ockuperade delarna av vårt land.
Det är den västsahariska kvinnan, som är själva ryggraden i denna häxkittel.
Det är inte bara FN:s generalförsamlings resolution 34/37 som ger legitimitet till Polisario Front eller dess arbete som tolk för den västsahariska frågan inför regeringar och internationella institutioner.
Det är det symbiotiska förhållandet mellan Polisario Front och det västsahariska folket som ger näring till Polisario Front, ger liv till det västsahariska folket och som innefattar hela idén om frihet.
Kanske är Ahmed Baba Miske den som bäst illustrerar Polisario Front genom titeln på en av hans böcker: ”Polisario, ett folks själ”.
Aliyen Habib Kentawi
Denna text av Aliyen Habib Kentawi är skriven på spanska och sedan översatt till engelska. En förkortad version har sedan översatts till svenska av Lena Thunberg. Texten publiceras 20 maj 2020 med anledning av 20 maj 1973, då Polisario Front gjorde sin första aktion.
.
.
