Den unika skolan

Ur Västsahara nr 3/2018:

”Här växer inga blommor men här växer människor” står det med stora bokstäver ovanför ingången till flyktingskolan ”Skolan för utbildning och integration”.

Mitt ute i Saharas öken i ett flyktingläger för västsaharier i Algeriet finns en unik skola, startad av en eldsjäl.  Buyema Andelfatah, eller Castro som han allmänt kallas, är den första person som tagit initiativ till en skola för barn och ungdomar med intellektuella funktionshinder – i ett flyktingläger.

– Det tog mig 7 år att övertala föräldrarna att låta barnen börja i skolan, berättar Castro. 1997 startade skolan med tre elever.

Numera kommer föräldrarna till honom och de andra nio lärarna för att be om råd och tips.

Skolan består av två låga vitmålade byggnader med flera välutrustade rum, matsal, kök och utställningslokal.

Det är cirka 60 barn och ungdomar som går på skolan på förmiddagen. Alla går inte varje dag, men varje morgon kör Castro runt i flyktinglägret Smara och hämtar upp barnen i sin stora jeep. På skolan får de frukost och sedan startar de olika program som alla deltar i. Här finns välutrustade rum med pedagogiska föremål och små verkstäder för sömnad, träslöjd och målning. Alla elever kan fortsätta i skolan hur länge de vill.

– De får lära sig basfärdigheter som att gå utan att stöta emot saker och ting, att inte ropa på mamma utan att försöka själva, att lära sig färger och att räkna och skriva, att träna upp finmotorik med fysisk träning, att sköta sin dagliga hygien, att äta med kniv och gaffel, att slänga skräp i papperskorgen etc.

Sedan går barnen/ungdomarna vidare till mer kreativa verksamheter som att sy och tälja i trä och måla saker som sedan säljs i utställningslokalen till besökare.

Utbildning, social integration och självständighet är skolans mål för eleverna.

Det sista stadiet, att bli självständig kan betyda att eleven kan gå själv till affären eller kan hjälpa till i köket eller städa. En del kan arbeta, en del kan läsa och skriva. De får lära sig att vara tillsammans med andra. Kanske kan de lära sig att tillverka något som går att sälja eller på något annat sätt bidra till familjens försörjning.

– Vi vill att ungdomarna ska ha någon form av sysselsättning när de slutar. Det kan vara att hjälpa till att lasta ur bilar, bära varor etc. Några av våra elever jobbar nu med vatten eller är brevbärare.

Skoldagen avslutas med lunch och sedan skjutsar Castro hem alla barn och ungdomar, som är i åldrarna från 7 till 33 år.

Hur är då attityderna till intellektuella funktionshinder bland befolkningen i stort?

– Tidigare tyckte 100 procent av befolkningen att det var guds straff men nu har verkligen en förändring skett, säger Castro.

När en elev har varit på skolan i tre veckor, bjuds föräldrarna in. Ofta blir de mycket förvånade, när de ser vilka framsteg deras barn har gjort.

Skolan stöds av västsahariernas självständighetsrörelse Polisario, som organiserar flyktinglägren, men för utrustning och mat är skolan också beroende av donationer utifrån. Flera spanska organisationer har besökt skolan och gett sitt stöd på olika sätt.

Vad har då Castro själv för utbildning för att kunna starta och driva denna skola?

– Jag är getherde, säger Castro allvarligt men medger att han skaffat sig kunskap på många olika sätt, diskuterat med experter, experimenterat och dessutom noga studerat olika teorier om utbildning för denna målgrupp.

–  Jag har valt ut de bitar som passar oss här och sedan anpassat dem efter våra speciella förutsättningar. Det viktiga är resultatet. Vi utbildar inte bara barn utan hela samhället. De här barnen måste integreras. Jag är stolt över det som vi har åstadkommit, säger Castro.

– Vi är den första skolan i världen som tar av vårt humanitära bistånd till flyktinglägren för att starta en skola för dessa elever. Det finns länder som är självständiga, som inte har skolor för dessa barn.

Castro talar också om anledningarna till de intellektuella funktionshindren; genetiska skäl, släktskap, undernäring, komplicerad födsel och olyckshändelser.

Numera har samtliga fem flyktingläger en skola för barn med intellektuella funktionshinder men Castro är bara ansvarig för den första som ligger i flyktinglägret Smara.

Men Castro är inte bara pedagog, skolledare, innovatör och eldsjäl. Han har dessutom två andra jobb.

På eftermiddagar och kvällar står dörren öppen till ett av rummen i skolbyggnaden. Det visar sig vara ett rum fullt med läkemedel på hyllorna och i mitten ett bord och två stolar. Hit kommer västsaharier för att få råd och medicin av Castro.

­- Jag frågar besökande från utlandet om de kan skänka mediciner till oss och det gör många. Jag ger aldrig mer än några få tabletter till de som behöver, aldrig en hel ask. Allt är gratis. Ibland kommer också läkare från sjukstugorna, när de har slut i sina egna förråd.

Jag besöker flyktinglägren i februari. Det är kallt, bara +3 grader på morgonen. Även flyktingarna är påverkade av klimatförändringarna. Det är kallare på vintern och varmare på sommaren. 2016 uppmättes + 54 grader i augusti.

När det är som hetast kommer därför gamla människor, som saknar anhöriga, till ”apoteksrummet” för att svalka sig och vila sig på eftermiddagarna för här finns luftkonditionering.

Och det tredje jobbet? Vad är det?

– På helgerna är jag getherde. Jag tar hand om flera familjers getter, berättar Castro.

Det finns en film som en entusiastisk spanjor gjort om Castros skola och som ligger på youtube; Un dia con Castro (En dag med Castro).

Text och bild: Lena Thunberg