Min morfar var fängslad i femton år

Vi kan kalla henne Zara. Hon vill vara anonym, eftersom hon är rädd för att marockanska myndigheter får reda på att hon har berättat om förhållandena i den ockuperade delen av Västsahara.

Zara har varit på besök i Skandinavien och det är där jag träffar henne. Kanske, kanske har hon möjlighet att få ett jobb i Västsahara. Men inte om resan blir känd.

– När jag var åtta år träffade jag min morfar för första gången. Jag hade alltid fått höra att han var ute och reste och att det var därför som jag aldrig såg honom, berättar hon.

– Min morfar hade suttit i ett hemligt fängelse, Khalaat MGouna, i Marocko i 15 år tillsammans med hundratals andra västsaharier, som hade gripits vid eller efter den marockanska invasionen. Som barn visste jag alltså ingenting om detta.

Det hundratal västsaharier som plötsligt frigavs 1991 hade suttit i åratal under fasansfulla förhållanden i olika fängelser i den ockuperade delen av Västsahara eller i Marocko. Det mest ökända Khalaat MGouna ligger i i Atlasbergen nära den så kallade Rosornas dal vid Quarzazate, en attraktiv turistort för västlänningar på rundtur i Marocko.

De som lyckades överleva tortyren, misshandeln, kölden, hettan, smutsen och den totala bristen på medicin och drägliga livsbetingelser var naturligtvis fysiskt och psykiskt skadade eller i alla fall påverkade.

– Som skolbarn upptäckte jag nu att vi var ockuperade. Vi var tvungna att sjunga den marockanska nationalsången i skolan varje morgon.

– Idag finns det marockanska poliser överallt. Utanför affären, överallt stöter man ihop med marockanska poliser. Därför är det svårt för västsaharier att organisera demonstrationer. De blir stoppade direkt.

– Nästan alla har släktingar som har gripits, fängslats eller torterats, säger Zara.

– En farbror till mig greps och satt fängslad i 25 dagar. Han hängdes upp på en vägg. Han har fortfarande skador och mycket smärtor efter denna händelse. ”Brottet” som han hade begått var att han hade ritat Västsaharas flagga på en husvägg tillsammans med några kompisar. När han kom ut från poliscentralen hade han löss och brännmärken på kroppen efter cigaretter. Han hade fått smutsvatten över sig och elektricitet. Han var bara 18 år och fick inte fortsätta i skolan. Ingen skola accepterade honom. Idag kan han inte bära tunga saker, berättar Zara

2013 publicerade FN:s rapportör om tortyr en rapport om situationen i Marocko och Västsahara. Det var en förödande kritik mot det marockanska rättssystemet. Där framgick också att det är västsaharier som är mest utsatta. Det är inte bara den totala rättslösheten och tortyr som drabbar dem. Även släktingar hotas av eller utsätts för bland annat våldtäkt.

– Det finns inga universitet i Västsahara. Därför måste alla som vill och får möjlighet att studera vidare flytta till Marocko.

Zara studerade språk i Marocko. Vid slutexamen fick hon frågan: ”Är Sahara marockanskt?”

– Jag tänkte, att om jag svarar ”ja”, så ljuger jag, men om jag svarar ”nej” så blir jag inte godkänd. Jag valde att tiga – och blev inte godkänd, berättar Zara.

Arbetslösheten bland västsaharier i den ockuperade delen är skyhög. Jobben går till de marockanska bosättarna. I de västsahariska stora familjerna är det kanske bara en person som har arbete – och försörjer resten med sin lön.

Zaras syskon är alla högutbildade. Ingen av dem har något jobb. Själv har hon haft ett arbete en kortare period.

– Vårt land har fisk och fosfat, men vi har ingen nytta av det, säger Zara bittert.

– När jag kom till Skandinavien blev jag först väldigt arg och avundsjuk. Människor lever ju så bra liv här. Vi har också känslor och vi vill också leva ett vanligt liv, säger Zara.

– Jag hatar politik, men vi är beroende av politiska beslut.

– Jag hoppas att ni uppskattar och är tacksamma för allt som ni har. Själva lever vi skilda från våra släktingar, säger Zara.

– Det är så få som känner till Västsahara. Media kommer ju inte in och de bilder som kommer ut är tagna av mycket modiga personer.

– Många unga vill emigrera till något annat land för att få jobb och kunna försörja sig. Men om vi rymmer från vårt land, vem ska då kämpa mot Marocko? Själv kan jag inte vara utan min familj och mitt land.

– Varför är Europa så tyst? Varför agerar inte ert utrikesdepartement? Allt blir bara värre. Aktivisterna från Gdeim Izik fick 20-åriga straff! Företag måste sluta investera i Västsahara! Marocko är helt beroende av sin handel, säger Zara.

Jag pratar med Zara några månader senare. Hon har inte fått något jobb.

Bild: Lena Thunberg