Att svika ett folk

I boken Västsahara inifrån: Att svika ett folk av Anna Roxvall och Johan Persson beskrivs ett möte med Polisario-soldater hösten 2016 då marockanska och västsahariska soldater stod 100 meter ifrån varandra vid Guerguerat i södra Västsahara. Marocko hade börjat asfaltera en väg som gick genom buffertzonen, där ingen av parternas militära styrkor får befinna sig. Den här gången reagerade till slut FN, när Polisario hotade med att skjuta om inte vägarbetet med marockanska armens hjälp slutade.

Fyra år senare 13 november 2020, när en liknande situation uppstår vid Guerguerat, agerar inte FN. Marocko bröt mot det 30-åriga eldupphöravtalet och Polisario förklarade att vapenvilan inte längre gäller. Det är tyst i media och få vet om att det sedan dess pågår ett lågintensivt krig mellan Marocko och Västsahara. FN:s säkerhetsråd har haft ett enda möte utan åtgärdspaket och först efter att Tyskland krävt att säkerhetsrådet skulle sammankallas. 

Här följer ett avsnitt ur boken Att svika ett folk, som kom ut 2018 på Myteri förlag:

”Hur länge kan vi vänta?”

Klockan är runt tolv, det är i slutet av oktober. Termometern visar 34 grader. Horisonten vibrerar. En het vind, tung av sand och salt, sveper över den blekgula stenöknen. Den västsahariska flaggan – en röd halvmåne och stjärna mot en bakgrund av svart, vitt och grönt – smattrar i blåsten. På ett krön, bakom ett provisoriskt skyttevärn av bildäck och sylvassa stenar, står en grupp soldater. En av dem sänker sakta sin gamla militärkikare.

– Ser du kullen där borta? frågar han och pekar norrut mot en höjd, där män i blå skärmmössor rör sig mellan polisbilar med saftblandare på taken. I bakgrunden syns sandfärgade bostadshus och radiomaster.

– Där har du marockanerna. Där står deras gula bulldozer. Lite till höger om dem har du FN.

FN:s två vita Land Cruisers står parkerade ett hundratal meter bort intill ett stenröse, med dörrarna öppna, men inga människor syns till. Soldaten borstar damm ur de grånade mustascherna, utan att släppa marockanerna med blicken. När han kom hit för en dryg månad sedan var det första gången på 27 år som han osäkrade sitt vapen.

Spänningen började byggas upp här i Guergueratområdet, en landsträcka på ett par kilometer som löper mellan Mauretanien och sydvästra Västsahara, i augusti 2016. Området är en buffertzon där inga väpnade styrkor får befinna sig, enligt den vapenvila som råder mellan Marocko och den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario sedan 25 år tillbaka. Men så inledde Marocko ett vägbygge under beskydd av beväpnade soldater från det kungliga gardet – ett solklart brott mot vapenvilan. Polisario rullade ut luftvärnskanoner och stridsvagnar ur sina bergrum. Unga och gamla gerillasoldater fick order om att göra sig redo.

En av dem var 25-årige Othman Bouchraya. Han står tillsammans med tre kamrater och slangar diesel från en gul plastdunk till en pickup med kulspruta på taket. Hans enhet befann sig 50 mil från Guerguerat när ordern kom. De reste utan avbrott i ett dygn genom öknen och var en av de första grupperna av soldater som kom fram till platsen.

– Vi hade ingen aning om hur marockanerna skulle agera, säger han. Men vi hade våra vapen redo och var förberedda på det värsta.

De intog position och inväntade förstärkning. Under tiden uppvaktade Polisario den fredsbevarande styrkan Minurso, som FN gett i uppgift att övervaka vapenvilan, men fick bara till svar, att de inte hade sett något konstigt. Då fick Othman och de andra soldaterna order om att stoppa bygget.

– Vi marscherade fram till marockanerna. Vi förklarade att om de bygger en meter till kommer den här konflikten att eskalera.

Inte sedan vapenvilan hade parterna varit så nära öppna konfrontationer. Byggföretaget avbröt snabbt arbetet och backade tillbaka sina maskiner. Othman pekar ut den vägspärr som Polisario satte upp mitt i bygget.

– När det var klart meddelade vi Minurso att vi förväntade oss sammandrabbningar inom ett par timmar.

Det fick till sist fart på FN. Medlarna som anlände samma dag fann Polisarios soldater och marockanerna mindre än 100 meter från varandra – i medvetet brott mot vapenvilan. Till sist lyckades man övertala båda sidor att avväpna styrkorna i första ledet.

Sålunda har soldaterna bakom skyttevärnet bara kikare, men lite längre bak bland kullarna, där Othman och hans kamrater håller till, släpper ingen sin kalasjnikov ur sikte. De har sina order klara.

– Tar marockanerna en centimeter till så skjuter vi.

…

Ur boken Att svika ett folk av Anna Roxvall och Johan Persson, Myteri förlag 2018