Utrikesdepartementets nya rapport om Västsahara är förbryllande, och innehåller närmast chockerande brister, skriver Lena Thunberg.
11 juni publicerade Utrikesdepartementet nya landrapporter om läget för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer i fem nordafrikanska länder; Algeriet, Egypten, Marocko, Tunisien och Västsahara.
Beskrivningen av läget i Västsahara är ytterst förbryllande, eftersom den enbart speglar situationen i den Marocko-ockuperade delen av Västsahara. Där gäller marockanska lagar, marockanska institutioner och marockanska val.
Grundläggande fakta om Västsahara saknas.
Västsahara är enligt FN ett av 16 icke-självstyrande områden som väntar på avkolonisering. Västsahara har väntat längst – sedan 1963. Sedan 1975 är landet dessutom till cirka 75 procent ockuperat av Marocko.
En FN-ledd folkomröstning om Västsaharas självständighet skulle ha ägt rum 1992 efter att både Marocko och västsahariernas representant Polisario Front accepterat en avkoloniseringsplan. Men sedan dess har Marocko på olika sätt saboterat och förhindrat folkomröstningen. Marocko säger dessutom sedan 15 år tillbaka att man aldrig kommer att acceptera ett självständigt Västsahara.
FN:s säkerhetsråd är handlingsförlamat, eftersom Frankrike, Marockovän samt permanent medlem med vetorätt, i princip sätter stopp för verkställighet av FN-resolutionen.
Marocko betraktar Västsahara som en integrerad del av Marocko. Men det är de ensamma om att göra. Inget land i världen anser att Marocko har rätt till Västsahara.
I UD-rapporten om mänskliga rättigheter står inte att MINURSO är den enda FN-styrka som saknar MR-mandat, det vill säga rätt och skyldighet att rapportera om kränkningar av de mänskliga rättigheterna. FN:s säkerhetsråd har inte ens lyckat genomdriva ett MR-mandat för MINURSO, som funnits på plats i ockuperade Västsahara sedan 1991.
I rapporten beskrivs visserligen övergrepp mot västsaharier, men den springande punkten är att västsaharierna är helt skyddslösa. De är numera minoritet i sitt eget land. Att hävda att Västsahara inte tillhör Marocko är straffbart. Utländsk oberoende media är närmast portförbjuden, utländska oberoende politiker och organisationer avvisas.
Reportrar utan gränser beskriver i en lång rapport från 2019 det ockuperade Västsahara som en plats utan insyn. Journalister utifrån är inte välkomna och inhemska västsahariska journalister förföljs och fängslas.
I en Amnesty-rapport från april 2019 skildras bristen på yttrandefrihet, organisationsfrihet och mötesfrihet i den ockuperade delen av Västsahara. Amnesty kräver ett MR-mandat för MINURSO-styrkan.
Att då som i UD-rapporten räkna upp marockanska institutioner för mänskliga rättigheter på plats är närmast chockerande.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer gäller inte för västsaharier som i den ockuperade delen av Västsahara enbart hävdar att FN-resolutioner ska verkställas.
I UD-rapporten saknas dessutom en redogörelse för att Västsahara faktiskt inte bara består av en Marocko-ockuperad del utan också av en befriad del samt ett flyktingläger i Algeriet som organiseras av västsahariernas representant Polisario Front.
Inte heller finns en redogörelse för att Västsahara är erkänt av 84 länder, är medlem av Afrikanska unionen sedan 1984 och har en regering och ett parlament, som befinner sig i flyktinglägren och i befriat område, samt ambassader och representation i många länder.
I de västsahariska flyktinglägren i Algeriet har sedan länge ett nytt samhälle byggts upp med utbildning, sjukvård och samhällsinstitutioner.
Västsaharafrågan är både enkel och komplex och närmast okänd i Sverige. Därför är det desto viktigare att en landrapport från Utrikesdepartementet om bland annat mänskliga rättigheter inte saknar informationen att västsaharierna mot internationell rätt och FN-beslut har berövats sin mest grundläggande rättighet – rätten till ett fritt land.
Lena Thunberg, redaktör för Tidskriften Västsahara
