Dansk militär MINURSO-chef mot strömmen

Ur Västsahara 4/2016. Utkommer i december. Lösnummer 30:- Prenumeration: 125:-  Pg 204003-8

– FN i New York var rasande. Man försökte få mig avskedad, men meningarna var delade, berättar den danske generalmajoren Kurt Mosgaard och skrattar åt minnet från tiden då han var chef för FN-styrkan MINURSO 2005 – 2007.

Vi träffas på ett cafè i Köpenhamn i oktober, dagen innan Kurt Mosgaard ska delta i en konferens om Västsahara. Han är pensionerad från det danska försvaret men är en flitig föreläsare i det egna konsultföretaget samt löser uppdrag för försvaret, ministerier och FN.

Mosgaard var chef för den militära delen men under en kort period 2006 blev han dessutom chef för den civila delen. Som chef för hela MINURSO-styrkan fick han en unik möjlighet att agera, som han inte ville missa. Han tog också reda på om han hade befogenhet att fatta beslut för hela MINURSO-styrkan och fick ett ja.

Det han beslutade var att plocka ned den marockanska flaggan som sedan många år vajade bredvid FN-flaggan på MINURSO-högkvarterets byggnad i El Aaiun.

– Det var ju orimligt att ett opartiskt FN-organ skulle ha den ena partens symbolladdade flagga vajande på sin huvudbyggnad och därmed försvåra FN:s roll som opartisk medlare i konflikter, säger Kurt Mosgaard.

– Det dröjde bara två timmar, så hade Marockos ambassadör i New York kontaktat FN:s undergeneralsekreterare med klagomål, som gick vidare till generalsekreteraren.

Kurt Mosgaard hade en anställning inom det danska försvaret men var alltså utlånad till FN för uppdraget som MINURSO-chef.

Innan han tog ned den marockanska flaggan meddelade han danska tjänstemän om sitt beslut.

– Alla datorer och all mejlkorrespondens var övervakad av Marocko, men så är det alltid, berättar Kurt Mosgaard, som haft flera tidigare FN-uppdrag i bland annat Kroatien, Bosnien och Kenya och tillägger med ett leende att han använde sig av ett Kalle Blomqvistliknande kodspråk, så att han ändå kunde kommunicera med Danmark obehindrat.

– Jag visste vilka krafter jag utmanade, men rätt ska vara rätt och i värsta fall fick jag väl åka hem till Danmark och jaga och fiska!

Det blev inget avsked. Den marockanska flaggan kom inte upp igen, men däremot placerade Marocko ett hav av marockanska flaggor på gatan utanför MINURSO:s högkvarter.

Varför hade då ingen tidigare chef tagit detta steg?

– Tyvärr är det för många som tänker på sina personliga karriärer i stället för på FN:s grundprinciper om opartiskhet. Det skulle också försvåra arbetet för generalsekreterarens särskilde representant med risk för att bli förklarad Persona Non Grata.

MINURSO hade inte någon kontakt med den västsahariska civilbefolkningen. Inte ens när Kurt Mosgaard promenerade i El Aaiún eller var hos frisören försökte någon att kontakta honom.

– De var antagligen rädda för repressalier om de kontaktade oss och troligen var de övervakade hela tiden.

Kurt Mosgaard tillträdde sin tjänst strax efter de första riktigt stora demonstrationerna i ockuperade Västsahara i maj 2005, då hundratals västsaharier greps och torterades och fängelset i El Aaiún var överfullt av fredliga aktivister.

Att MINURSO saknar MR-mandat, alltså skyldighet att övervaka att inga brott mot de mänskliga rättigheterna begås mot civilbefolkningen, är fullständigt unikt, menar Kurt Mosgaard och påpekar att det naturligtvis är extra viktigt i ett område som är besatt av ett annat land.

Han är generellt positiv till FN men kritiken mot säkerhetsrådet och en del anställda är hård.

– FN håller på att såga av den gren som de själva sitter på. Förtroendet för FN-systemet rasar. Tanken med att ha fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet med vetorätt var säkert inte att dessa skulle använda sin vetorätt på det sätt som nu sker.

Detta säger KM med anledning av dödläget i säkerhetsrådet på grund av Frankrikes långvariga stöd till Marocko och sina ständiga hot om veto.

– Egentligen är det hela väldigt enkelt: Det som är rätt är rätt och det som är fel är fel. Detta ska FN konsekvent hålla fast vid.

Han berättar också att när den marockanska flaggans halades från FN-byggnaden så var det flera ögon som tårades. Han hade personalen bakom sig för sitt beslut.

Under sina två år i Västsahara förändrade Mosgaard en del av FN-styrkans organisation och rutiner. Från att ha haft de flesta soldater stationerade i El Aaiún förstärkte han de ”team sites” som fanns på båda sidor av den mur, som delar Västsahara i en ockuperad och en befriad del. Dessutom startade han nattliga patruller med mörkersiktsljus.

– Det var ju under natten som båda parter, Marocko och Polisario, genomförde sina aktiviteter.

MINURSO:s uppgift är, förutom att genomföra en folkomröstning, att övervaka att vapenvilan inte bröts.

Något som också hade försiggått inom MINURSO var att militärer hade umgåtts privat med marockanska militärer och spelat golf till exempel. Men detta satte Kurt Mosgaard P för.

– I så fall ska man också spela golf med den andra parten Polisario, men det fanns ju knappast någon golfbana i ökenbyn Tifariti öster om muren.

När det gäller händelserna vid den södra delen av muren i augusti i år, säger han att om det är sant att militär marockansk trupp flög in i och förflyttades till den avgränsade närmaste zonen vid muren, så är det en kränkning mot eld-upphöravtalet. Där får inte heller Polisario finnas.

Det Kurt Mosgaard är mest stolt över under sin tid i Västsahara är att han startade minröjning.

– Det finns ungefär 6,5 miljoner minor och oexploderad ammunition längs muren. Polisario sa ja till minröjningen men Marocko hävdade att det inte fanns några minor på ”deras” sida av muren. Men när flera minolyckor hänt, sa också Marocko ja till slut.

Cirka 20 människor dör varje år på grund av att de trampat på en mina gömd i sanden. Numera ingår minröjningen i FN-arbetet men från början var det bland annat pengar från prinsessan Dianas fond som finansierade arbetet.

Möten med människor är det som han minns med glädje.

Ett fint minne var när en västsaharisk man kom gående med sin åttaåriga dotter i famnen till en av MINURSO:s team sites i öknen. I handen hade mannen en påse med en orm. Dottern hade blivit biten. Det fanns ingen läkare på plats och det skulle ta timmar innan läkaren hann fram.

Men det fanns en kinesisk soldat i styrkan på plats. Han tog fram en varm kopp och satte över ormbettet och därmed drogs giftet ut. Han använde också sina privata kinesiska örtmediciner.

När MINURSO-styrkans läkare till sist kom fram, var flickan redan frisk.

Vad tror då Kurt Mosgaard om framtiden? Han är ganska pessimistisk.

– Hela MINURSO-styrkan kostar 60 miljoner dollar per år. Dessutom betalar det internationella samfundet för mat till flyktingarna. Nu har FN ägnat alla dessa år åt samma recept utan framgång. Varför prövar man inte något nytt? Handelsembargo? Sanktioner? FN måste sätta kraft bakom sina ord. Man kan ta både stora och små steg, menar han.

Under sin tid i MINURSO föreslog Kurt Mosgaard för FN att man som ett sådant litet steg skulle slå upp ett hål i muren med en bulldozer, minröja en väg och sedan låta västsaharier passera för att hälsa på varandra på båda sidor muren. Han hoppas fortfarande att förslaget ska komma upp på bordet.

Nu är det UNHCR (FN:s flyktingkommissariat) som arrangerar utbytesbesök med MINURSO-flyg.

– Det fungerade dåligt på min tid. Flygen tar bara 50 personer och det var ofta politiska hinder för att genomföra flygningarna och långa uppehåll.

Han tog upp förslaget med båda parter men fick inga officiella svar.

– Marocko hävdar ju att västsaharierna hålls i ett stort fångläger av Polisario och att de vill till hemlandet, så de borde ju vara positiva.

Kurt Mosgaard är också kritisk till att inte säkerhetsrådet backade upp Ban Ki-moon efter Marockos våldsamma kritik mot att han använt ordet ”ockupation” om Marockos ockupation av Västsahara.

Men varför är det så tyst om konflikten och varför händer inget, inte ens efter att Marocko utvisat en stor del av MINURSO-styrkan?

– Det är väl helt enkelt så att ingen dör. Då finns det inte tillräckligt med motiv att agera och media engagerar sig inte.

Men Kurt Mosgaard menar att situationen är annorlunda just nu. Läget är labilt och om det leder till våldshandlingar så kommer även Mauretanien och Algeriet att dras in, eftersom Polisario rör sig också på deras mark.

– Men jag är rädd för att det här kommer att ta mycket lång tid.

Lena Thunberg