Nazha filmade protest – hotas med två års fängelse

Nazha El khalidi, en ung västsahariska bosatt i den Marocko-ockuperade delen av Västsahara, har filmat och rapporterat om situationen i sitt hemland.

I november 2018 deltog hon i seminarier på MR-dagarna i Stockholm, inbjuden av Emmaus Stockholm. Kvinnan på bilden bakom henne är Aminatou Haidar, Västsaharas mest kända människorättsförsvarare.

Två veckor senare, samtidigt som ett FN-möte om Västsahara pågick i Génève, greps Nazha av marockansk polis när hon filmade en liten protestdemonstration i huvudstaden El Aaiún. Hon misshandlades av polis och fick sin mobil konfiskerad men släpptes efter fyra timmar.

I mars skulle en rättegång mot henne startat, men den sköts upp till 20 maj. Även den rättegången sköts upp, nu till 24 juni. Nasha El Khalidi anklagas för att falskeligen ha uppgivit att hon är journalist och hotas av fängelse i två år och böter på 500 euro.

I det förbjudna mediekollektivet Equipe Media sitter redan fem medlemmar fängslade under mycket svåra förhållanden.

Den här intervjun gjordes två veckor innan hon greps av marockansk polis:

“De krossar oss”

Nazha El Khalidi var bara 13 år gammal när hon greps av marockansk polis, misshandlades, förnedrades, och förödmjukades. Så här berättar hon för första gången om hela den traumatiska händelsen för mig vid ett cafébord på MR-dagarna i Stockholm i november 2018:

– 2005 demonstrerade folk helt öppet på gatorna i El Aaiún. Jag var 13 år gammal och sprang på gatan med vår flagga och skrek slagord som alla andra: ”Det finns inget annat alternativ än självständighet!” ”Leve, leve, leve Polisario!”

– Vi kallar den dagen för Svarta fredagen för polisen avbröt demonstrationen och attackerade den och grep många. Polisen omringade senare vårt hus och försökte slå sig in. Jag gömde mig. Poliserna lyckades inte får upp dörren, så de tog sig upp på taket och sedan in. De slog oss, också rakt i ansiktet. De slängde oss i en hög på golvet på varandra, skrek att vi var horor – och pissade på oss. Sedan skulle de ta oss till polisbilarna.

– Det var fullt av poliser utanför huset. Vi tvingades passera mellan två rader med poliser som alla slog oss och skrek förolämpningar mot oss. Polisbilarna körde iväg med oss till den ökända polisstationen PCCI. Där var vi åter tvungna att passera två rader med poliser som slog oss och trakasserade oss igen tills vi kom till en dörr. Där stod två män. En av dem tog tag i mitt hår och vred upp mitt ansikte mot den andre polisen så att han kunde spotta mig rakt i ansiktet.

– Klockan var fyra på eftermiddagen, när de tog oss till ett rum där det bara fanns kvinnor och barn. Det enda vi fick göra var att titta rakt in i en vägg. Det var förbjudet prata med varandra.

– Jag tänkte: Det här är slutet. Jag kommer aldrig mer att se ljuset. Jag grät hela tiden. Min kusin var också där. Allt var svart men min kusin hade kvar sin mobil och lyckades skicka ett meddelande till familjen. Men poliserna hade sett mobilen och blev rasande. De slog och frågade ut oss alla. Sedan fick vi alla bindlar för ögonen.

– De tog mig till ett rum där golvet var alldeles vått och jag tvingades sitta på detta våta golv. Så startade utfrågningen med att en person slog mig i ansiktet: ”Vad gjorde du?” ”Jag bara gick förbi.”

– Jag var ju bara ett barn. Jag visste ingenting. Men jag känner igen mannen som ”förhörde” mig.

Åtta timmar senare vid midnatt släpptes den då 13-åriga Nazha. Jag frågar hur hon klarade denna fruktansvärda händelse.

– Mina föräldrar stöttade mig. De var glada att jag överhuvudtaget levde. Dessutom visste jag att jag inte var ensam om liknande händelser.

Hon berättar om en annan händelse från 2016, då hon var 24 år. Då hade hon redan bott i Norge ett år och vittnat två gånger inför FN:s MR-kontor i Génève. Den marockanska polisen visste vem hon var.

– Det skulle vara en fredlig demonstration på stranden och jag bestämde att vara med och att dessutom ta med en kamera. ”Ta inte med den, den är så dyrbar”, sa min syster. Men jag tog i alla fall med den, gömde den i kläderna, tog några foton men upptäcktes av polisen. Jag sprang, polisen kom efter och slet till sig kameran. De tog mig till polisstationen en natt, slog mig, förnedrade mig, förhörde mig. Det var många unga där, flera minderåriga. Jag minns när jag själv var 13 år och det jag då upplevde. Jag kunde inte göra något nu heller. De leker psykologiskt med oss. De förstör vår mentala hälsa.

Nazha kommer från en familj, där mamman har haft många och nära kontakter med Polisario.

– Som barn minns jag att vi ofta hade besök av Polisarios ledare. Vi kände dem alla.

Nazha tillhör en förbjuden studentorganisation i den ockuperade delen av Västsahara. Hon är född och uppvuxen i huvudstaden El Aaiún. Hon har aldrig haft något jobb, trots att hon har sökt en mängd statliga administrativa arbeten inom hälsovård, vatten och el.

– Vårt familjenamn finns på den svarta listan.

Nazha har en utbildning i administration från Västsahara, men säger själv att det är på låg nivå. Men 2014 blev hon inbjuden till en folkhögskola i Kristiansand i Norge, där hon studerade fotografi.

– Men det jag framför allt lärde mig under det året, det var engelska! säger Nazha.

Året därpå studerade hon engelska på universitetet i Agadir. Hon talar en alldeles utmärkt engelska.

– Det är nödvändigt för att kunna sprida information om Västsahara, menar hon.

I det ockuperade Västsahara är västsaharierna i förkrossande minoritet. Lärare, läroplaner och de flesta klasskamrater är marockaner. Det finns inga särskilda klasser för västsaharier. De splittras i stället till marockanska klasser, men där är de ett fåtal, placeras längst bak och hånas för sin dialekt hassaniya.

– Bostadsområdena är väldigt segregerade, på offentliga arbetsplatser ser man bara marockaner. Ser man en västsaharier blir man förvånad.

– Att inte låta folk leva tillsammans, att dela upp folket, att ta in bosättare och att ge dem allt, det är en infernalisk strategi.

– Vi känner skillnaden, diskrimineringen, propagandan från polisen in på bara kroppen: Vi är sämre människor.

– När jag var barn ville jag bli marockan! Mina bröder bodde i södra Marocko och min pappa arbetade i norra Marocko. Jag var jättestolt över mina bröder i Marocko! De var rika och välutbildade från moderna skolor.

– Men vi västsaharier är långt efter. Inte många västsaharier är välutbildade.

– Det hemskaste är hur den marockanska regimen förstör får mentalitet, vårt medvetande, vårt sätt att se på oss själva, vår hjärna, vårt tänkande…

Nu börjar tårarna rinna.

– Västsaharier är öppna människor som vill utbilda sig, men nu förstörs generationer. Kvinnor vill bara vara vackra och bli gifta och män vill bara ha ett jobb. Alla drömmar är ytterst begränsade. De förstör till och med våra drömmar. Det är infernaliskt. Vem ska bygga vårt land?

– Vi är utsatta för en så stor fara och jag är så pessimistisk, för det är så få som förstår faran.

– När jag kom till Norge och såg hur folk levde och såg hur folk bemötte mig, så påverkade det mig mycket.

– I Västsahara håller jag på att dö. Jag dör långsamt. De har besegrat våra drömmar och allt det vi önskar.

Tårarna fortsätter att rinna utefter Nazhas kinder.

– Vi är annorlunda än palestinierna. De förstår vad som händer, men här är det ingen som förstår. I flyktinglägren däremot är folk medvetna, de kan uttrycka sig, de lider men de är ändå starka, de har förlorat sina föräldrar, de har torterats men är ändå starka. Allt är en tragedi.

– I den ockuperade delen sover vi hela dagarna. Det finns inget att göra. Vi läser inget. Vi önskar inget. Vi har inga drömmar. Få går till manifestationerna. Vi är rädda. De har lyckats förstöra oss.

– Jag har förlorat min ungdom. När ska jag få ett bra liv? När ska jag få bo i ett land, ett samhälle som ger mig energi, som gör att jag kan andas?

– Vi förlorar tid, men folk vill ändå inte ge upp hoppet. 2010 var det ju en stor manifestation med protestlägret i Gdeim Izik men så många blev gripna, våldtagna och dömda.

– 2013 skulle några amerikanska journalister komma. Marockanerna visste om det, så de lät oss gå ut på gatorna och demonstrera. Om folk får det minste lilla utrymme, så griper de tillfället för att visa för hela världen att vi har rätt till självständighet.

– Marockanerna tänker inte för ett ögonblick på folket i det här landet. Här finns inget universitet. De är bara intresserade av våra råvaror. De bryr sig inte om oss. Här finns bara usla vägar och usla affärer. Först nu ska MacDonalds öppna en servering.

– De marockanska bosättarna är ju också drabbade av detta men de protesterar inte, eftersom de har bra jobb här och kan åka till Marocko så ofta de vill. Men läkare vill inte jobba här, trots att de får dubbla löner.

– Men vi kan inte resa. Vi har inga pengar. Vi stannar hemma. Vi får inte ens sätta upp tält på stranden på sommaren.

Nu fylls Nazhas röst av vrede samtidigt som ögonen åter fylls av tårar.

Efter protestlägret i Gdeim Izik, då 20 000 västsaharier byggde upp ett fredligt protestläger, umgicks, pratade om sina traditioner för sina barn utan att blir trakasserade, blev det förbjudet för västsaharier att sätta upp tält, samlas och umgås på stranden.

– Vår identitet förstörs.

– Vi har en hög kultur; män är trevliga, de gör allt för en kvinna. Men nu är allt annorlunda. Män har inga pengar. Alla är så fattiga. Allt är så svårt. Vi försöker behålla vår tradition, men det händer att män slår kvinnor.

Varför fortsätter du?

– Vi har lidit så mycket. Alla mina fem bröder har torterats. Två morbröder dog i kriget. Min mammas familj var politisk. Min syster har jobbat för RASD TV och för det har hon blivit misshandlad.

Är du inte rädd för att återvända till ockuperat område?

– Jag bryr mig inte, svarar den 26-åriga Nazha samlat, reser sig från caféstolen och rätar på ryggen.

Lena Thunberg