De unga ambassadörerna från flyktinglägren

Nu har jag gått igenom cirka 35 pärmar med Västsaharamaterial från 1986 till cirka 1996. Det är häpnadsväckande hur mycket ett gäng entusiaster i Stockholm, Göteborg och Skåne lyckades åstadkomma för Västsahara. Då ska man komma ihåg att det inte fanns mobiler, e-post eller sociala medier i någon större utsträckning. Det var post, brev och telefon som gällde.

Föreningen Västsahara bestod i början av 80-talet av några unga före detta folkhögskoledeltagare i Stockholm som entusiastiskt hade bjudit in västsahariska ungdomar från flyktinglägren i Algeriet. Allt skedde i samarbete med Polisarios dåvarande representant i Sverige. Det var välorganiserade och imponerande besök under cirka en månad.

När Föreningen Västsahara utökades med två lokalavdelningar i Malmö och Göteborg, kunde dessa dra nytta av stockholmarnas erfarenheter och kunskap.

Föreningen Västsahara fortsatte med ungdomsbesöken i cirka 10 år. 10 – 20 västsahariska barn/ungdomar kom tillsammans med en ledare till Sverige under en månads tid, när hettan var som värst i Sahara. De kom för att träffa svenskar, får se och uppleva ett annat land. Jag såg dem aldrig knota över att slussas runt för att träffa politiker, representanter för olika organisationer och media, resa mellan Stockholm, Göteborg och Malmö och ständigt träffa nya människor. De var verkliga ambassadörer för sitt land; charmiga och pigga.

Men arbetet med att rådda dessa besök var naturligtvis krävande; att söka bidrag och tigga pengar – inte bara för resan till Sverige och tillbaka utan också till mat, utrustning, boende, lokala resor etc Programmen för de månadslånga besöken var kanske ibland lite för ambitiösa, men media fotade och skrev och politiker och förenings-Sverige fick upp ögonen för Västsahara på ett nytt sätt.

Till allt detta krävdes många händer och huvuden. Det var massor av enskilda personer som ställde upp ideellt för att inte bara göra program och ta kontakt med media utan för att laga mat, skjutsa, fixa, göra flygblad, se till att ungdomarna hade det bra, ordna kontakter etc. Det var hur många uppgifter som helst.

Det var ett imponerande arbete av alla dessa svenskar. Och det var hög kvalitet. Människor la sin tid, semestrar och skollov på att genomföra besöken, som förbereddes i detalj under lång tid.

Men Föreningen Västsahara gjorde inte bara detta; minst tre fotoutställningar tillverkades i samarbete med Riksutställningar eller av medlemmarna själva: Västsahara – det tysta folkmordet, Västsahara – ockuperat land och Västsahara är inte till salu med foton av bland andra Kim Naylor. En av utställningarna utgjordes av kopparstick av den västsahariske konstnären Mohamed Hassina. Utställningarna vandrade runt i Sverige tillsammans med diabildsserier, foldrar, böcker och västsahariskt hantverk.

Stödfester hölls, bland annat med Björn Afzelius som ställde upp gratis. En vykortskampanj för att uppmärksamma ”De försvunna västsaharierna” genomfördes på initiativ av en schweizisk solidaritetsgrupp.

Dessutom hölls manifestationer, möten och föredrag av och med Polisario-representanten, riksdagsledamöter och politiker från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Kvinnoförbund och ungdomsförbund var också aktiva.

Det fanns helt enkelt ett intresse som växte sig starkt för Västsahara under den tiden.

Hela tiden fanns också Sahara-bulletinen, som hade startats redan i början av 80-talet. 2003 bytte den namn till Tidskriften Västsahara med en professionell form och design och med ekonomiskt bidrag från Kulturrådet och Folke Bernadotteakademin. Men tiderna ändrades och 2018 utkom det sista numret av Tidskiften Västsahara i tryckt pappersform. Den lever dock kvar som en nättidskrift med egen hemsida (vastsahara.net) och facebook (tidskriftenvastsahara) och ett Nyhetsbrev som utkommer varannan månad.

Otaliga informationsfoldrar och tre böcker har skrivits, debattartiklar publicerats, möten hållits och skolbesök gjorts de senaste åren. Fotoutställningen Västsahara väntar gjordes till 2015, 40 år efter ockupationen. Då publicerades också boken Västsahara – Europas sista koloni.

ABF, dåvarande Emmaus Björkå och Brödet och fiskarna var aktiva i sitt stöd för Västsahara redan från början. Rädda Barnen, Caritas och senare Emmaus Stockholm kanaliserade det svenska humanitära stödet till flyktinglägren. I riksdagen bildades ett närverk för stöd till Västsahara. Emmaus Stockholm har de senaste åren varit ledstjärnan i stödet till västsaharierna. Dessförinnan fanns Sören Linds framgångsrika Västsaharakampanjen. Kristna Freds, Afrikaguppernas lokalgrupper och många, många fler organisationer har bidragit på olika sätt.

Enskilda personer har också bidragit, ekonomiskt eller praktiskt. Ett sådant exempel är bröderna Fredrik och Johan Persson som gjorde en kortfilm på cd om sitt deltagande i Sahara Marathon redan 2004. Dessutom ligger de bakom formen för Tidskriften Västsaharas hemsida, den ursprungliga och den reviderade.

Fotografer, författare, journalister och formgivare har genom sina arbeten generöst bidragit till att Västsaharafrågan har blivit mer känd.

Men det faktum att det har funnits en representant för Polisario Front i Stockholm sedan slutet av 70-talet har naturligtvis varit en styrka för alla föreningar och organisationer som informationskälla och förmedlare av kontakter.

Jag har säkert glömt organisationer, som borde nämnas. För det ber jag om ursäkt redan nu. Personer har jag valt att i princip inte nämna. Ni är så många, men ni vet vad ni har gjort och kan vara stolta över det.