Det ockuperade Västsahara

De västsaharier, som bor i de ockuperade delarna av Västsahara, bevakas och kontrolleras av tusentals marockanska funktionärer och poliser och cirka 130 000 marockanska soldater längs den 200 mil långa mur som delar Västsahara i två delar. De marockanska bosättarna är i dag några hundratusen. Fattiga marockaner har lockats till Västsahara med löfte om skattebefrielse och dubbla löner. Västsaharierna är i minoritet, marginaliserade och med svårighet att få arbete och bostäder och utan rätt att tala fritt, mötas och att organisera sig.

I praktiken råder sedan länge undantagstillstånd i det ockuperade Västsahara. Det är Marocko som har den totala kontrollen – inte FN. Inga oberoende observatörer eller journalister släpps in i landet. Det är förbjudet att kritisera kungen, islam eller Marockos rätt till Västsahara.

Cirka 500 civila västsaharier är sedan 1975 ”försvunna” efter att ha gripits av marockansk polis.

Amnesty International, Human Rights Watch, R.F.Kennedy Center for Justice and Human Rights med flera har i åratal påtalat Marockos brott mot de mänskliga rättigheterna i Västsahara.

Sommaren 2005 förändrades situationen i det ockuperade Västsahara. Västsaharier trotsade förtrycket och samlades till fredliga protestaktioner. För att få slut på protesterna startade den marockanska polisen en klappjakt på aktivister. Hundratals västsaharier greps, torterades och fängslades. Några dömdes till 20 års fängelse. Många fördes till det ökända ”Svarta Fängelset” i El Aaiún, där hungerstrejker mot de omänskliga förhållandena startade i september 2005.

Västsahariska protestaktioner har dock fortsatt. Övergreppen från marockansk polis och militär fortsätter också.

Politiker från bland annat Spanien, Sverige, Norge och EU-parlamentet, som försökt ta sig in i Västsahara för att se vad som händer, har omedelbart avvisats.

SADR:s och Polisarios ledning har upprepade gånger och utan framgång bett FN och EU att ingripa och försvara civilbefolkningen. Först i maj 2006 sändes en FN-delegation till Västsahara. Deras rapport bekräftade informationen om övergreppen.

FN-styrkan MINURSO saknar mandat att övervaka att inte brott mot de mänskliga rättigheterna sker.

2009 tilldelades den västsahariske människorättsaktivisten Brahim Dahane Angerpriset från den svenska regeringen. Han greps dock av marockansk polis strax innan priset tillkännagavs tillsammans med sex andra västsaharier som besökt de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. De anklagades för att brott mot Marockos yttre säkerhet och hotades av dödsstraff. Efter ett och ett halvt år i fängelse och flera hungerstrejker och internationella protester frigavs de utan dom.

2010 byggde cirka 20.000 västsaharier upp ett protestläger Gdeim Izik utanför huvudstaden El Aaiún. De krävde arbete, bostäder och slut på marginaliseringen. De krävde också stopp för råvarustölden. Efter en månad stormade marockansk polis lägret. Hundratals västsahariska aktivister greps och misshandlades. 25 av dem satt fängslade i två år, åtalade för bland annat mord på polismän och dömdes 1 februari 2013 av en militärdomstol till livstid, 30 och 25 års fängelse. De enda bevis som fanns var erkännanden som de åtalade hävdade hade skett under tortyr.

Efter protester från bland andra Amnesty International, som krävt att fångarna skulle släppas fria eller ställas inför en ny civil domstol, hölls 2017 en ny rättegång. Domen blev i princip samma som tidigare. De dömda västsahariernas tillstånd är miserabelt efter tortyr och hungerstrejker.

2019 tilldelades den västsahariska människorättsaktivsten Aminatou Haidar det så kallade Alternativa Nobelpriset; Right Livelihood Award i Stockholm.

 

 

 

 

 

 

 

 

---

30/11 2020 Amnesty International: Human Rights Monitoring needed more than ever

Läs rapporten från en unik reportageresa 2008.

De tre syskonen var försvunna i 12 år. Tillsammans med 127 andra västsaharier satt de fängslade i Atlasbergen i Marocko utan vård och under fruktansvärda förhållanden.

 

Vi satt tolv år i ett hemligt fängelse

Syskonen Mohamed, Salek och Aziza greps när de tillsammans med nio andra västsaharier försökte fly till flyktinglägren i Algeriet 1979. Då var syskonen 18, 19 och 26 år. Mohamed berättar:

– Vi fördes till olika fängelser men till slut till det hemliga fängelset Khalat M’Gouna i Atlasbergen. Där fanns bara västsaharier. Många har hört talas om fängelset Tazmamart men få har hört om Khalat M’Ghouna. Det var ett specialfängelse för västsaharier och låg 80 km sydost om Quarzazate. Ingen visste att det fanns. Våra anhöriga trodde att vi var döda. De marockanska myndigheterna förnekade att de kände till oss och berättade ingenting för våra släktingar.

– Det var mycket kallt på vintern, minusgrader. Skor fick vi inte. Vi var tvungna att försöka tillverka något själva. Kläder fick vi en gång om året. Man fick stoppa ned handen i en säck och dra upp något plagg. Man visste aldrig vad det var för klädesplagg man fick upp. Maten vi fick hade vakthundarna ätit på.

– Den första gruppen västsaharier kom dit 1980. Vi var sammanlagt 130 personer där. Männen och kvinnorna hölls åtskilda. Det fanns två grupper med kvinnor. Av de 130 personerna hade 47 dött, när vi alla släpptes 1991.

– Vi var i mycket dåligt skick när vi släpptes. Jag var nära att dö. De opererade mig, innan vi släpptes. Den dåliga maten var en av orsakerna till min dåliga hälsa. En annan var att vi nästan kvävdes i cellerna. Det fanns inga fönster och därför inte tillräckligt med syre. I tur och ordning ställde vi oss vid små hål i väggarna för att andas. Det var fullt av folk i cellerna. Jag lider fortfarande av dessa skador.

– Min bror var förlamad i halva kroppen. Blod hade koagulerat i huvudet på honom efter tortyren.

– Min systers vänstra hand är förstörd på grund av tortyr. Hon har också ryggskador som en följd av tortyren.

När syskonen släpptes fanns deras föräldrar i flyktinglägren. De fick därför förlita sig till hjälp från andra västsaharier. Efter frigivandet förbjöds de att prata med någon. Det var stor kontroll över dem. De marockanska myndigheterna sa att de inte fick störas, för att de var i dålig kondition. De fick ingen hjälp, inte id-kort, inte dokument för att kunna arbeta, inte körkort. De fick id-handlingar senare men inte för att kunna arbeta.

– Vi kräver en ursäkt. På grund av påtryckningar från internationella organisationer har en liten kompensation betalats ut av IER (Instance Equité Reconciliation) men det är en lögn att de har gjort rätt. Jag fick en tredjedel av det marockanska fångar har fått i kompensation. Det marockanska rådet för mänskliga rättigheter CCDH säger att allt är klart och att fallen nu är avslutade. Det är helt fel! Ingen utredning har gjorts, ingen är åtalad och ingen är dömd. Vi vill ha upprättelse.

Intifadan 1999 hjälpte till att förbättra situationen för de före detta ”försvunna”.

– Internationell uppmärksamhet och media är mycket viktigt för oss. Före 1999 var området stängt, ingen kunde ta sig in.

– Vi kanske straffas nu, men det struntar vi i. Det är vår rätt att tala.

Nu är fängelset Khalat M’Gouna stängt. Bara en tom byggnad som är ombyggd med fönster finns för att visas upp.

”Vi kanske straffas nu, men det struntar vi i. Det är vår rätt att tala.”

ur Västsahara nr 2 2008
Lena Thunberg