En orädd röst

Ur Västsahara nr 1/2018

Laila Fakhouri besökte Sverige i samband med rapportlanseringen av ”Sverige och plundringen av Västsahara”, som arrangerades av Emmaus Stockholm i september.

På lanseringen vittnade hon om livet som västsaharisk student i Marocko.

– Vi västsaharier upplever att vi inte har någon framtid. När vi avslutar våra studier får vi inga arbeten. Vi är oönskade i vårt eget land.

I rapporten, författad av Western Sahara Resource Watch, är fokus på att fyra svenska företag verkar i det ockuperade Västsahara. Under lanseringen sa de samlade riksdagspolitikerna (S, L och V) att regeringen bör utfärda en rekommendation att svenska företag inte ska handla i det av Marocko ockuperade området.

Laila Fakhouri, 23 år, läser engelska på ett universitet i Agadir. Hon är uppväxt i Guelmin, cirka 20 mil från Agadir och nära gränsen till Västsahara, där det bor många västsaharier.

– Väldigt få känner till Västsahara och mitt folks situation. Genom att höja min röst hoppas jag bidra till att svenska företag slutar att stjäla våra naturresurser.

Under sina två veckor i Sverige mötte hon riksdags- och ungdomspolitiker, skolelever och organisationer.

– Vi vill att människor ska veta att det finns ett västsahariskt folk. Vi är inte marockaner och vi har rätt till vårt land. Vi ber inte om hjälp. Vi ber att omvärlden ska respektera det som är vår rättighet.

Hon säger att en del äldre har tilltro till FN och att en folkomröstning kommer att genomföras. Men många unga har tappat tålamodet. Inget har hänt på 26 år.

– Unga i Västsahara tappar hoppet om omvärlden när ingen gör något för att förändra vår framtid.

Hon säger att det ständigt talades om politik när hon växte upp. Det var inget val, som att tala om sport eller mode. Det är kärnan i det västsahariska samhället.
– Mina föräldrar upplevde kriget men jag föddes efter eldupphöret. Då fanns det hopp om att det var en väg framåt.

I hennes familj finns välkända människorättsaktivister. Några av dem har fått sitta i fängelse. Hon berättar att hennes mamma och familj är orolig för henne när hon manifesterar.
– Men vi växer upp med berättelser från dem som blivit misshandlade och fängslade i kampen för självständighet, det blir som en del av vår framtid.

För västsaharier är nyckeln till en framtid att Västsahara får sin självständighet, understryker Laila Fakhouri.

– När jag började på universitet deltog jag inte i motståndet. Jag studerade, men drabbades av diskriminering, till exempel kallade min lärare mig bara ”västsahariern”.

Sedan dess har hon deltagit i fredliga demonstrationer. Det ledde nästan till att hon inte kom till Sverige. Dagarna före avresan befann hon sig i den västsahariska huvudstaden i El-Aaiún. På Internationella fredsdagen deltog hon i en fredlig demonstration till stöd för Gdeim Izik-fångarna. Efter två timmar stormade marockanska styrkor manifestationen och flera demonstranter hamnade på sjukhus. Hon kunde inte åka hem eftersom polisen stod utanför hennes hus och hon sökte skydd hos en västsaharisk familj.

– Varför stoppar polisen mig? För det jag representerar är viktigt. Jag visar att jag är västsaharier, vi existerar och vet våra rättigheter.

Slutligen lyckades hon, oskadd, få tag i sitt pass, sin resväska och ta sig till Sverige. Men när hon återvänder väntar förhör om vad hon har gjort under vistelsen.

– Men jag är inte rädd. Vad är det värsta som kan hända? De trakasserar och slår dig, det är ”normalt” för oss. I så fall är jag räddare för vad som händer om jag inte talar om Västsahara. Kanske kan jag inspirera andra som håller på att ge upp eller vill ta till vapen att göra sin röst hörd.

Charlotte Wester