EU:s agerande är obegripligt

Ur Västsahara 4/2018

– Jag förstår det inte. Hur kan EU agera mot sin egen domstol och gå Marockos ärenden? Vad kommer att hända nu?

– Det ser ju svart ut, men det måste bli en lösning. Västsaharierna fortsätter att kämpa för sin rätt.

Frilansjournalisten Ingrid Pedersen är upprörd, när jag träffar henne i Köpenhamn i början av september. Hennes intresse för Västsaharafrågan började tidigt, när hon studerade till journalist.

I slutet av 70-talet var hon i New York och besökte FN:s avdelning för frivilligorganisationer. En representant för Kyrkornas världsråd frågade helt frankt om två västsahariska delegater som skulle delta i FN:s Internationella Kvinnokonferens i Köpenhamn 1980 kunde få bo hos Ingrid. Javisst gick det bra.

Under en vecka bodde de två kvinnorna hos journaliststudenten Ingrid. Det blev många och långa samtal och intresset för Västsahara var väckt.

1982 valde Ingrid att göra sitt examensarbete om Västsaharakonflikten och reste tillsammans med en studiekamrat till flyktinglägren efter att ha haft kontakt med Polisariorepresentanten Salek Seghair i Stockholm. Att resa till ockuperat område var helt omöjligt på den tiden. Resultatet av resan blev ett informationsmaterial med bilder och ljud och en rad artiklar.

– Det var svårt att följa med vad som hände då. Nu med internet är ju allt lättare, säger Ingrid.

Men via en bekant som arbetade inom EU i ett Västsaharanätverk i Bryssel kunde hon följa händelseutvecklingen. 2001 var det ett EU-toppmöte i Köpenhamn. I samband med det öppnade Polisario ett litet kontor i Danmark. Sidi Omar var den första representanten.

– Vi träffades ofta, en superintelligent person, som sedan gick vidare till London och senare till Addis Abeba.

Efter 7 år efterträddes han av Abba Malainin, som dessutom lärde känna organisationen Afrika Kontakt.

– Det var jättebra. Vi var ju bara några stycken som bildat en liten Västsaharakommitté och bland annat tagit emot västsahariska ungdomar på sommarbesök hos Emmaus Björkå i Sverige. Nu fanns det i stället en organisation med erfarenhet av antiapartheidarbetet för Sydafrika som kunde stötta Polisario-representanten. Det blev ett genombrott. Afrika Kontakt hade expertis, erfarenhet och resurser.

Ingrid jobbade nu som frilansjournalist och försökte, när det gick, att hitta någon vinkel att skriva om Västsahara. Ett sådant tillfälle gavs när generalen Kurt Mosgaard blev utnämnd till chef för den militära delen av MINURSO. Det var den högsta militärpost som någon dansk haft i FN. Han blev också rikskänd, när han 2006 tog ned Marockos flagga från FN-styrkans högkvarter i Västsaharas ockuperade huvudstad El Aaiún.

– Kurt Mosgaard tar inte ställning i konflikten men stod modigt upp för att FN ska vara opartiskt.

Det höll på att kosta honom jobbet. Marockos högsta ledning var ursinnig och hotade att kasta ut honom. Så skedde dock inte. Kurt Mosgaard blev kvar som chef och stannade tiden ut till 2007.

Ingrid Pedersen passade på att besöka den ockuperade delen medan Kurt Mosgaard arbetade för MINURSO.

– Kvällen innan jag skulle åka, ringde marockanska ambassaden och meddelade att jag inte fick något visum. Men jag hade redan köpt biljetter via Las Palmas och bestämde mig för att resa i alla fall. Det gick bra! Jag blev hämtad av Kurt Mosgaards assistent och fick under några dagar följa honom till olika FN-förläggningar i området. Kanske var det detta som gjorde att jag ändå släpptes in.

– De sista dagarna av min vistelse träffade jag västsaharier. Vi hade fått kontakt via falska namn och e-postadresser. Västsaharierna var rädda. Jag hämtades i bil i smyg. Vi var ju naturligtvis övervakade, men jag trodde inte att Marocko skulle ge sig på en utländsk journalist. Men vad skulle hända med västsaharierna? De var verkligen modiga och samtidigt tacksamma över att någon kom för att lyssna och rapportera.

Ingrid menar att situationen ändå har blivit lite bättre efter fredsplanen och eldupphör 1991.

– Tidigare tog man mer eller mindre livet av aktivisterna. Förtrycket fortsätter idag men har en annan form. Aktivisterna utsätts för brutalitet och hot men döms till långa fängelsestraff i stället för att i princip bli ihjälslagna.

– Att MINURSO-chefen Mosgaard tog ned den marockanska flaggan var ett fantastiskt genombrott och många trodde nog att det skulle bli en förändring. Så blev det ju tyvärr inte.

Men Kurt Mosgaard har som pensionär fortsatt att engagera sig för Västsahara, ställer upp för pressen och deltar på möten.

Ingrid har besökt flyktinglägren fem gånger och tog sig 2014 in i ockuperat område igen tillsammans med en annan journalist.  Då hade västsaharierna bestämt sig för att öppet demonstrera fredligt på gatorna – trots hot och övergrepp. De två danskarna var övervakade hela tiden men fick vid hemkomsten flera artiklar publicerade.

– Men det är mycket svårt att få skriva i etablerad media om Västsahara.

2017 reste Ingrid tillsammans med sin man till den ockuperade delen med flyg via Las Palmas. Det var inga problem vid ankomsten, trots att hon hade räknat med att de kanske inte skulle bli insläppta. De tog sig till ett hotell och sedan med taxi till en västsaharisk familj. En civilklädd polis på motorcykel och en bil följde efter dem. En demonstration skulle äga rum med anledning av en ny rättsprocess mot ”Gdeim Izikfångarna”, 22 västsaharier som dömt till 25, 30 år eller livstids fängelse för mord efter uttalanden under tortyr. Ingrid, hennes man och en västsahariska gav sig av för att titta på demonstrationen. Det var fullt med civilklädda poliser överallt. De tre blev fotograferade och filmade. I smyg försökte Ingrid filma några poliser men omringades omedelbart av civilklädda poliser som bad att få se passen – och stoppade dem sedan i fickan. Likadant gjorde de med kameran.

Den västsahariska kvinnan, som tidigare varit fängslad och torterad protesterade och sa till poliserna: ”Jag är människorättsaktivist och jag träffar vem jag vill.”

– Dessa människor är så modiga, de löper stor risk att gå ut på gatorna och ropa slagord och träffa utlänningar, men samtidigt säger de att det är viktigt att politiker, journalister och aktivister kommer dit så att konflikten inte blir glömd och så att Marockos övergrepp dokumenteras, säger Ingrid.

– En polis körde oss tillbaka till hotellet medan de andra försvann med passen och kameran. ”Är det normalt att prata med lokalbefolkning när man är turist?” ”Är separatism tillåtet i ert land?” ”Vi gör det här för att skydda er”, sa polisen. Vi fick aldrig veta vem vi skulle skyddas mot men vi skulle nu köras till Agadir, deporteras alltså. Det hade vi inte räknat med. Våra biljetter gällde ju Las Palmas. På väg in i hotellet, som nu var blockerat av polisbilar, råkade en rysk FN-tjänsteman, som vi kände igen, passera. Vi bad honom agera, väl medvetna om att MINURSO inte har något mandat för mänskliga rättigheter. Men han ringde i alla fall FN:s säkerhetsavdelning för att fråga vad han kunde göra. Inget. Det beklagade han.

– Vi hade bara varit några timmar i ockuperade Västsahara och nu skulle vi köras till Agadir, 60 mil bort. Vi fick ingen förklaring till varför vi deporterade, bara att det var för vår säkerhet och att det inte var normalt för turister att prata med lokalbefolkning.

– Det centrala i den här berättelsen är inte behandlingen av oss utan att det är totalt oacceptabelt att invånarna i det ockuperade landet inte har tillåtelse att tala med internationell press, politiker och andra som besöker deras land. De kan inte berätta om tortyren, övergreppen och fängslanden när de fredligt protesterar mot Marockos ockupation, säger journalisten Ingrid Pedersen, som har varit på väg att skriva en bok om Västsahara men som hittills inte hunnit på grund av allt annat jobb.

Lena Thunberg