Från handel till internationell lag: EU borde reda ut sina relationer med Marocko och Västsahara

Europa har intresse av att behålla sina nära band till Marocko. Men det får inte ske på bekostnad av internationell lag och västsahariernas rättigheter. 

Detta skriver Hugh Lovatt, Policy Fellow vid European Council of Foreign Relations i en artikel i 21/12 2020:

President Donald Trumps tillkännagivande att USA erkänner Marockos rätt till Västsahara har placerat denna ofta bortglömda konflikt på kartan.

Denna handling är emot internationell lag, men hälsades, som väntat, med entusiasm från Marocko, som sedan länge hävdar att området tillhör dem.  Lika väntade var de svaga negativa reaktionerna från Europas huvudstäder. Men samtidigt som de sedan länge står fast vid de internationella ståndpunkterna att konflikten ska lösas genom en FN-övervakad fredsprocess, har de återigen undvikit att klargöra sina egna ställningstaganden när det gäller territoriet, dess rättsliga status och Marockos krav på det.

Denna tvetydighet beror på motstridiga krafter.

Å ena sidan är europeiska regeringar och EU tvungna genom internationell lag att inte erkänna Marockos rätt till Västsahara och att stå fast vid det västsahariska folkets rätt till självbestämmande.

Å andra sidan har nära band till Marockos regim gynnat att territoriet ska ingå i deras bilaterala handelsförbindelser.

Resultatet har blivit en fundamental eftergift när det gäller Västsahara, som underminerar Europas handelsintressen, undergräva dess politiska och rättsliga ställningstaganden. Det förstör också delångsiktigt möjligheterna för en lösning på konflikten.

Europeisk politik, när det gäller Västsahara, har byggt lika mycket på Marockos politiska krav som EU:s önskan att behålla goda relationer med landet, när det gäller handel, terrorbekämpning och migration.

Tidigare har Marocko inte dragit sig för att hävda sådana intressen för att få politiskt stöd för sina territoriella krav.

Situationen har nu blivit mer komplex, eftersom det finns olika rättsliga synpunkter inte bara bland medlemsländerna utan också bland EU:s institutioner, EU-kommissionen, EU-rådet och EU-domstolen. Alla har intagit olika ståndpunkter när det gäller om folkrätt (som reglerar militära ockupationer) ska tillämpas på området.

Sedan december 1966 har FN erkänt den oavvisliga rätten till självbestämmande för folket i det som då var Spanska Sahara.

I oktober 1975 avvisade Internationella Domstolen (ICJ) påståendet att det fanns ”territoriella suveränitetsband” mellan Västsahara och Marocko.

Samma dag som utslaget kom meddelade Marocko att man skulle ”fredligt ockupera” detta kustområde.

Sedan dess har Marocko formellt inkorporerat det under marockansk lagstiftning som en del av dess administrativa regioner.

Men 1979 förklarade FN:s generalförsamling att Västsahara är ett icke-avkoloniserat område, ockuperat av Marocko.

Därmed lades, enligt folkrätten, tydligt ansvar och begränsningar på Marockos agerande som ockupationsmakt.

Lika viktigt var att generalförsamlingen erkände Polisario Front som den legitima representanten för Västsaharas folk (västsaharierna).

Även om EU inte erkänner Marockos rätt till området, har man inte anammat FN:s benämning av det som ett ockuperat område. I stället kallar EU Västsahara ett ”icke-självstyrande område ´de facto´ administrerat av kungadömet Marocko”.  – ett påhittat juridiskt begrepp som inte existerar inom internationell lag.

Men även om EU, och många av dess medlemmar, vid upprepade tillfällen har slagit fast västsahariernas rätt till självbestämmande, så har man avhållit sig från att  ägna sig åt Polisario Front, juridisk representant för Västsaharas folk.

Europeiska regeringar har också vägrat att erkänna Saharawi Arab Democratic Republic (SADR), som Polisario Front utropade som stat 1976.

Mot bakgrund av en försummad fredprocess har europeiska ståndpunkter på Västsahara visat sig i EU:s handelsförbindelser.  Genom att behandla Marocko som de facto administrativ makt i Västsahara, och utan att bry sig om de legala begränsningar som annars hade ställts på en ockupationsmakt, låter EU felaktigt – enligt EU-domstolen – Marocko inkludera territoriet i sina bilaterala avtal.

Detta har gjort det möjligt för marockanska och europeiska företag att profitera på Västsaharas rika naturtillgångar –  fiske, fosfat och grön energi – som berövats västsaharierna.

Polisario Front har flera gånger tagit detta till EU-domstolen med argumentet att EU gjort fel som erkänt Marockos administrativa regim i Västsahara och inte sökt västsahariernas godkännande när det gäller att inkludera territoriet i EU-Marockos jordbruks- och fiskeavtal.

Det har lett till att EU-domstolar systematiskt har avvisat argumenten från EU-kommissionen och EU-rådet (som tillsammans är ansvariga för EU:s handelsrelationer) för att rättfärdiga att Västsahara inkluderas i sådana avtal.

Rättsliga utslag har gradvis skärpt EU:s hållning när det gäller att skilja på Marocko och Västsahara.

I december 2016 slog EU-domstolen fast att Västsahara inte ingår i Marockos Associationsavtal, som utgör basen för dess handelsförbindelser med EU.

I ett tidigare utslag hade Kommissionen tillrättavisats för att inte ha sökt ett godkännande från det västsahariska folket.

Kommissionen hävdar nu att den fått ett godkännande från lokalbefolkningen att inkludera Västsahara genom ett tilläggshandelsavtal med Marocko.

Man har gjort så utan att söka godkännande från Polisario Front, som den internationellt godkända representanten för västsaharierna – som man borde – utan i stället genom godkännande från lokala organisationer, som har förbindelser med Marocko.

Under denna process kan Kommissionen ha misslett EU-parlamentet, som undertecknade tilläggsavtalet i januari 2019.

Kommissionens försök att kringgå utslaget från 2016 kommer troligen att förkastas av EU-domstolen. Därmed försvinner åter basen för EU-handel med Västsahara.

Dessa rättsliga utslag har succesivt skärpt EU:s hållning när det gäller att skilja på Marocko och Västsahara. Det förväntade resultatet blir att territoriet exkluderas från bilaterala avtal med Marocko. Det återspeglar utvecklingen för europeisk handel i liknade situationer som det Israel-ockuperade palestinska territoriet och de syriska Golanhöjderna och rysk-ockuperade Krim.

I det här fallet kommer inte europeiska fiskare att få fiska på västsahariska vatten med marockanska tillstånd och marockanska jordbruksprodukter som kommer från territoriet kommer att uteslutas från EU:s tullar.

För att komma åt Västsaharas naturresurser på laglig väg finns det därför inga andra sätt för EU än att förhandla fram enskilda avtal med Polisario Front eller SADR. Det är något som man inte har visat entusiasm för, eftersom det skulle leda till en diplomatisk kris med Marocko.

Europa har ett befogat intresse av att behålla goda relationer med Marocko. Men det får inte ske på bekostnad av internationell lag och västsahariernas rättigheter, inte minst för att det skulle kunna underminera europeisk politik på andra områden i liknande situationer som rör utländsk ockupation och annektering.

Det räcker inte heller för Europa att bara vagt motsätta sig Trump-administrationens beslut.

EU och dess medlemsländer borde se tillämpning av internationell lag, inklusive ett erkännande av Marocko som en ockupationsmakt underkastad folkrätten, som en källa till styrka.

Det skulle kunna ge européerna både initiativ och inflytande att hjälpa till att återuppliva fredssamtalen mellan Marocko och Polisario Front, samtidigt som man ser till att inte europeisk handelspolitik fortsätter att underminera ett västsahariskt självbestämmande.

Ett första steg, som baseras på internationell lag, skulle också kunna vara användbart inför de europeiska förbindelserna med den kommande Biden-administrationen, att rätta till USA:s ställningstagande kring Västsahara och återlansera en livsduglig FN-process.

Översättning från engelska: Lena Thunberg