Gdeim Izikfångarna – torterade och berövade mänskliga och juridiska rättigheter
Den 26 december 2016 skulle 22 västsaharier. som dömts av en militärdomstol i Rabat i februari 2013 till livstids fängelse, 30 år, 25 år och 10 års fängelse, ställas inför en ny civil domstol. Rättegången sköts upp och ska istället äga rum 23 januari 2017.
Organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch har länge krävt att de civila västsaharierna ska släppas fria eller åtminstone få en ny rättegång i en civil domstol. Bakgrunden är följande:
I oktober 2010 byggde cirka 20 000 västsaharier i den ockuperade delen av Västsahara upp ett fredligt protestläger med krav på bostäder och arbete. Efter en månad gick marockansk polisstyrka in i lägret med vattenkanoner och kaos utbröt. Sifforna på hur många människor som dödades eller skadades är osäkra men cirka 200 västsaharier arresterades.
25 av dessa fördes till Saléfängelset utanför Rabat för att ställas inför en militärdomstol. Flera av dessa åtalade hade haft ledande roller i organiserandet av lägret och var kända människorättsaktivister. Flera greps inte på plats i Gdeim Izik utan någon månad senare i december 2010.
De gripna anklagades för att tillhöra en kriminell grupp, skändning av lik, mordförsök eller mord, alternativt deltagande i mord samt för att ha hindrat trafik på allmän väg.
Den 24 december 2011 meddelades de åtalade att rättegången skulle ske i januari 2012 men rättegången sköts upp två gånger och ägde till slut rum i februari 2013.
Det är vanligt vid rättegångar mot västsaharier i Marocko, att processen skjuts upp i sista minuten för att förhindra att internationella observatörer närvarar.
Representanter från Svenska sektionen av Internationella Juristkommissionen övervakade under flera år olika rättegångar mot västsahariska människorättsaktivister och har skrivit flera rapporter.
Representanter följde delar av rättegången mot Gdeim Izikfångarna 2013. Ett år senare 2014 publicerade organisationen en rapport Trial Observation Report. From the proceedings against “the 24 from the Salé Prison/Gdeim Izik” on February 1, 2013. (http://www.icj-sweden.org/wp-content/uploads/2016/01/Trial-Observation-Report-Rabat-Military-Court-2013-02-01.pdf) Rapporten baseras främst på vad som framkom vid rättegången och samtal med anhöriga och andra internationella observatörer.
De åtalade uppgav under rättegången att de hade blivit torterade i princip hela tiden i fängelset på drygt två år och att de tvingats till falska erkännanden under tortyr. Domstolen tog ingen hänsyn till dessa uppgifter. Inte heller gjordes någon medicinsk undersökning av fångarna.
De enda bevis som framfördes var erkännanden under tortyr. Samtliga fångar uppgav att de hade tvingats, ibland med bindel för ögonen, skriva under med penna eller fingeravtryck dokument som de inte läst. Det enda vittne som åklagaren åberopade kunde inte identifiera de åtalade eller koppla dem till de påstådda brotten. Inga vapen kunde kopplas till de åtalade. Försvarets krav på DNA-test av vapnen avslogs av rätten.
De hårda domarna kom efter bara några dagar den 17 februari.
De anhöriga fick under den första tiden i fängelset inte alls träffa sina släktingar. Sedan utsträcktes tiden till fem minuter i veckan och mycket senare till flera gånger i veckan men alltid med en barriär emellan och i sällskap av en vakt.
Tortyren hade varit värst de första fyra månaderna.
”A common method that was used for weeks in a row was to hang the prisoners in the ceiling of the prison cells and to cover the floor with 10 cm of water. During the night, the prisoners were bound and taken down to lie down in the water. Other methods included derogatory shouting, beatings with or without iron pipes, binding of the legs, removal of toe nails, cigarette burns, force-feeding urine, and rape both with or without weapons such as iron pipes. For about a month during the first year, the prisoners were forced to get up at 5 am every morning in order to walk around on their knees in the prison yard for an hour. Isolation was primarily used as a method in order to extract information on which individuals that were responsible for the Gdeim Izik camp. The prisoners were also subjected to torture during interrogation.” Ur Svenska sektionen av Internationella Juristkommissionens rapport.
En av fångarna var vid så dålig hälsa att han fördes till sjukhus eftersom man trodde att han skulle dö. Sjukhuset vägrade ta emot honom och han fördes tillbaka till fängelset.
Flera av fångarna var vid de första mötena med sina anhöriga så förvirrade att de inte visste var de befann sig. Flera kunde inte gå.
Fångarna hade i början bara underkläder och saknade filtar. Maten var otillräcklig och undermålig. Den kunde bestå av okokta linser blandad med grus. Fångarna var helt isolerade i början.
I början berättade de ingenting för sina anhöriga men startade senare en hungerstrejk varje onsdag. De anhöriga framförde också klagomål till de marockanska myndigheterna utan att få svar. De försökte också utan resultat att få träffa den marockanske justitieministern.
Med tiden förbättrades dock förhållandena till viss del för fångarna. Fallet fick också viss uppmärksamhet i media.
Hustrur och mammor till fångarna är bosatta i El Aaiún i Västsahara, mer än 75 mil från Marockos huvudstad Rabat eller ännu längre bort. Många saknar utbildning, ekonomiska medel och möjlighet att ta sig så långt. Familjerna hyr tillsammans en lägenhet nära fängelset i Rabat och turas om att vara där för att bistå sina anhöriga med det de kan och får tillåtelse till.
Inför rättegången 2013 minskades den fysiska tortyren medan den psykologiska ökade.
Marocko har ratificerat flera internationella lagar kring rättsväsendet. Det gäller till exempel rätten till en rättvis, oberoende, opartisk och offentlig rättsprocess.
De åtalades advokater hade inte fått tillgång till all dokumentation, till exempel polisförhör, och inte kunnat förbereda sig i tid.
Aktivister för mänskliga rättigheter och anhöriga hade svårt att ta sig in i rättssalen.
Under rättegången filmades och fotades åhörare.
Det gavs aldrig någon förklaring till varför civilpersoner ställts inför en militärdomstol. En sådan gäller militära brott begångna av militärer.
Det tog två år från fängslandet till rättegången, som dessutom sköts upp två gånger.
Rätt till tolkning från arabiska till hassania gavs inte. Däremot fanns översättning till franska, spanska och engelska, språk som de åtalade inte talade.
FN:s speciella rapportör om tortyr, Juan Mendez, skrev i februari samma år, 2013, en svidande kritisk rapport om rättssystemet i Marocko och särskilt om förhållandena för västsaharier med tonvikt på Gdeim Izikfångarna.
Denna text bygger i huvudsak på rapport från Svenska sektionen av Internationella Juristkommissionen. http://www.icj-sweden.org/wp-content/uploads/2016/01/Trial-Observation-Report-Rabat-Military-Court-2013-02-01.pdf
Se även följande rapporter med bilagor:
27/7 Amnesty International: Retrial court for Sahrawis jailed over Gdeim Izik clashes after grossly unfair military trial.
28/2 2013 Human Rights Council. Advance Unedited Version. Report of the Special Rapporteur on torture and other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment- Juan E. Méndez. Mission to Morocco.
http://www.ohchr.org/Documents/HRBodies/HRCouncil/RegularSession/Session22/A-HRC-22-53-Add-2_en.pdf
7/1 2017 Norsk rapport från den uppskjutna rättegången 26/12 2016 med många bilagor
http://www.vest-sahara.no/files/dated/2017-01-07/sorfonn_26dec2016_report.pdf
