Hadara inspirerar till fredlig kamp?

  Ur Västsahara 3/2016  

På högsstadiet i Vivalla utanför Örebro har lärarna köpt in boken ” Dansa med strutsar” i många exemplar.

Varför?

För att den handlar om västsahariern Hadara, en positiv muslim som de unga lätt kan identifiera sig med, menar lärarna. De allra flesta eleverna är muslimer och det är viktigt att de hittar böcker de känner igen sig i även om den här utspelar sig i en annan tid och i öknen.

Bostadsområdet Vivalla utanför Örebro har nämligen från att ha varit ett område med en lagom mix av svenskfödda och utlandsfödda gradvis blivit ett område av enbart utlandsfödda. Lärarna på högstadiet anser att deras elever använder svenska bara 10 procent av sin tid, det är den tid de har lektioner, resten av tiden talar de somaliska, sorani, arabiska… Därför satsat skolan stort på svenskundervisningen med läsning av böcker, högläsning i klassrummen, författarbesök, skrivarverkstäder… Förra året var jag där och träffade alla åttorna och inspirerade dem att skriva noveller med utgångspunkt från deras egna erfarenheter i livet. Det blev många starka historier. I år fick jag komma tillbaka för att träffade eleverna i skolans fyra sjuor som alla hade läst ” Dansa med strutsar”, den andra boken om den västsahariska beduinpojken Hadara, som kom bort i en sandstorm och växte upp i en strutsflock. I bok nummer två som eleverna i Vivalla har läst är Hadara 15 år och lever tillsammans med sin familj i ett beduinläger, men han längtar efter sin strutsfamilj och ger sig av ut i öknen en gång till.  Han blir borta i sju år innan han till slut blir hittad av sin unga fru som aldrig slutat leta efter honom.

Läraren berättar att hon läst boken högt och att eleverna har följt med i sina böcker och hela tiden har man stannat upp och förklarat ord och uttryck och diskuterat det som texten handlar om. Döden. Föreställningar om paradiset. Kärleken både till människor och djur…

Läsförståelse är ett nyckelord i svenskundervisningen i dag. En av orsakerna till att Sverige sjunkit som en sten i Pisa-undersökningen är svenska elevers brist på förståelse av text de läser. Ett bra sätt att skapa läsförståelse är att göra som i Vivalla, alla har samma bok att arbeta med, man läser högt och pratar om texten.

När jag kom dit i våras och träffade alla läsarna av ” Dansa med strutsar”, ville de höra om bakgrunden till boken. Vad var det som var sant? Jag började med att berätta att jag hade hört historien om Hadara berättas bland de västsahariska flyktingarna som bor i stora läger i Algeriet. När jag långt senare förstod att Hadara funnits på riktigt, reste jag tillbaka till Sahara och letade. Jag hittade många som känt Hadara och kunde berätta, bland annat Hadaras egen son Ahmed Hadara. På deras vittnesmål och med användande av min egen fantasi skrev jag först boken ” Pojken som levde med strutsar” och nu fortsättningen ” Dansa med strutsar”. Skolans fyra sjuor hade läst och jobbat med boken. Alla tyckte den var spännande och gripande, speciellt att Hadaras ” tjej ” inte gav upp utan gav sig ut i öknen och letade tills hon hittade honom.

Men jag valde också att berätta om Västsahara och västsahariernas, i den muslimska världen så unika kamp för ett fritt Västsahara, en kamp som under de senaste 25 åren varit en fredlig kamp, en kamp utan vapen.

Varför gjorde jag det?

Den lilla förorten Vivalla utanför Örebro är ett mycket speciellt område, här finns förmodligen fler jihadister per capita än i något annat svenskt bostadsområde. Ett tjugutal unga män och kvinnor har de senaste åren lämnat Vivalla och åkt till Syrien och Irak för att ansluta sig till IS eller andra jihadistgrupper. Alla i skolan känner någon som rest iväg för att gå i krig för att skapa en muslimsk stat genom att med våld kuva oliktänkande.  Alla i skolan vet att fem av dem som rest från Vivalla har dödats.

Varför just Vivalla? Området tillhör miljonprogramsområdena, och började byggas i slutet av 60-talet, men det byggdes annorlunda, med charmiga tvåvåningshus med gott om utrymme och grönområden mellan husen. Men det mixade bostadsområdet blev undan för undan ett helt segregerat område med mycket stor arbetslöshet och få kontakter med det svenska samhället.

För unga människor som inte hittat vägen in i Sverige, inte klarat skolan särskilt bra och inte känner sig riktigt välkomna är det frestande att välja kriminalitet, det ger snabba pengar eller att bli en IS-krigare. När jag talade med sjuorna i Vivalla berättade jag att det finns muslimer som valt en helt annan väg. Västsaharierna. Sedan 41 år tillbaka kämpar de för att få tillbaka sitt land som ockuperats av Marocko. De vill leva i sitt eget land, men i ett fritt Västsahara. Under de första sexton åren stred de med vapen, men valde för 25 år sedan den fredliga vägen, en väg av förhandlingar och utan vapen, utan terroraktioner, utan självmordsbombare.

Över hundratusen av dem lever fortfarande i stora flyktingläger i öknen i grannlandet Algeriet där de väntar och försöker få omvärlden engagerad för deras sak. Det är där Hadaras son lever i dag. De som lever i det ockuperade Västsahara väntar också och hoppas på stöd från andra länders regeringar, bland annat Sveriges. Under tiden demonstrerar de, men de som protesterar blir slagna, fängslade, torterade, ibland dödade. Ändå har västsaharierna inte börjat använda vapen eller bomber.

Högstadieeleverna såg förvånade ut. Jag berättade också att jag varit i det ockuperade Västsahara. Vet ni vad ungdomarna där gör när de demonstrerar och polisen och militärer kommer för att förhindra demonstrationen? Jo, de kan spreja Ett Fritt Västsahara på en vägg, men efteråt gäller det att springa fort. Om de blir gripna förs de till en polisstation och misshandlas. Ungdomarna som protesterar mot ockupationsmakten använder alltså inte skjutvapen, de kastar inte sten, men de brukar ha västsahariska flaggor med sig, väl gömda innanför kläderna eftersom flaggan är förbjuden. I flaggorna har de knutit ett snöre med en tyngd. På det sättet har de fått en slunga. Det är deras vapen, men ett fredligt vapen. När polisen vänder ryggen snurrar de på slungan och kastar iväg den. Snart hänger det förbjudna västsahariska flaggan från telefonledningarna. Dagen efter går ilskna marockanska polisen med långa käppar och försöker peta ner de förhatliga flaggorna.

Jag hade med mig en flagga omgjord till slunga som jag visade.

• Coolt, sade sjuorna jag träffade.
• Tycker ni att västsahariernas metod att kämpa för ett fritt land är bra?

Kanske kan boken om Hadara inspirera muslimska ungdomar till en kamp för rättvisa men utan vapen. Flera av eleverna ville i alla fall bli fotograferade med den förbjudna flaggan som gjorts om till slunga. Också en av lärarna.

Monica Zak