Hedersmedborgare i Västsahara

Den 25 december avled Eiron Larsson, efter en lång tids sjukdom, i sitt och Margareta Olshammars hem utanför Lidköping. I över 20 år arbetade han och Margareta för Emmaus Björkå i Fredriksdal i Skåne. De samlade in kläder, pressade och skickade till flyktinglägren i Algeriet. Tack vare sin envishet drev Eiron igenom att klädbiståndet till Polisarios flyktingläger skulle gå direkt från Fredriksdal i stället för via Emmaus Björkå i Småland. Det resulterade i att klädbiståndet blev mycket större. Eiron och Margareta hade också loppmarknader, samlade in pengar och tog emot västsahariska barn och ungdomar på besök i Sverige. Även efter att de lämnat arbetet på Emmaus Björkå hade de båda kvar solidariteten för västsaharierna.
– Jag har fått flera mejl från västsaharier i flyktinglägren, som beklagar att Eiron har gått bort. Det känns fantastiskt att de inte har glömt oss, säger Margareta.
Polisarios nuvarande representant i Stockholm Hiba Abdalla skriver i ett brev till Margareta bland annat:

“The time that both of you devoted in your youth to the solidarity and the promotion of the Sahrawi people’s right to independence and to live in peace, and to acknowledge your hard work collecting clothes for the benefit of Sahrawi refugees, it can never be forgotten and it will be engraved in the memory of  Sahrawi people.”

– Jag blev helt överraskad, berättar Margareta Olshammar. Talmannen i det västsahariska parlamentet hade just överlämnat en medalj och ett diplom till henne i flyktinglägren och förklarat att hon nu blivit utsedd till hedersmedborgare i Västsahara av Västsaharas president.

Detta hände för 22 år sedan i maj 1995 och Margareta tillsammans med Eiron Larsson skulle just återvända hem till Sverige efter ett av sina sedvanliga besök i flyktinglägren som representanter för Emmaus Björkå. De var där för att diskutera klädbiståndet, andra behov som fanns och för att titta på distribution och sortering av kläderna.

”Jag känner mig otroligt hedrad men inser naturligtvis att det var en gest mot hela organisationen, eftersom en organisation inte kan bli medborgare i ett land”, skrev Margareta senare i reserapporten från besöket i flyktinglägren.

Insamlings- och solidaritetsorganisationen Emmaus Björkå hade skickat klädbistånd till de västsahariska flyktinglägren sedan 1978. I början var det ett blygsamt bistånd på 10 ton men efter att två medlemmar besökt i lägen och rapporterat om behoven växte klädsändningarna och engagemanget i Emmaus Björkå.

Margareta började arbeta med insamlingarna och loppisen i Småland 1981. Då skickade organisationen dessutom och framför allt stöd till ANC i Sydafrika, SWAPO i Namibia, FRELIMO i Mocamibique, MPLA i Angola och PFLP i Palestina.

1983 fick Margareta och Eiron tillsammans med ett par medarbetare ta hand om filialen i Fredriksdal utanför Svalöv i Skåne. Där skulle nu allt klädbistånd till Polisarios flyktingläger koncentreras. Kläder samlades in, sorterades och pressades i balar. Med bidrag från Sida fraktades kläderna sedan i stora containers till flyktinglägren via Algers hamn, Algeriska Röda Halvmånen och sedan med lastbil till lägren där det togs emot och distribuerades av Västsahariska Röda Halvmånen.

– Naturligtvis är det i första hand mat som västsaharierna behöver, men kläder, skor och köksutrustning som vi skickade behövdes också vid den tiden.

Margareta och Eirons första besöket till flyktinglägren ägde rum 1986.

– Det var fantastiskt. Vi blev så väl mottagna, så välkomnade. Man möttes av en sådan värme och ett sådant lugn i lägren. Människorna var underbara. Vi fick komma in i deras hem. Tälten var så vackert dekorerade inuti med tyger som vi hade skickat. Hela situationen för västsaharierna är ju hemsk och deprimerande, men här mötte vi ett vänligt och varmt folk. Vi blev kompisar med så många.

– Ungefär vartannat år reste vi till lägren för att se, höra, lära och diskutera med Västsahariska Röda Halvmånen om deras behov. På den tiden var vi den enda organisation som skickade kläder, berättar Margareta. Med på dessa besök fanns också alltid någon annan medarbetare från Emmaus Björkå för att sätta sig in i flyktingarnas levnadssituation. Varje resa följdes av en rapport till styrelsen.

Diskussionerna med Röda Halvmånen ledde bland annat till att föreningen sökte och fick stöd av Sida att skicka en tankbil för vattentransport, senare en truck och en lastbil med trailer och därefter reservdelar till dessa fordon. Klädbiståndet som från början var på 60 ton ökade till 250 ton per år. Tio gånger om året gick två containrar med kläder iväg från Skåne till flyktinglägren med stöd av Sida.

– Vi kände en väldig stolthet, varje gång en container gick iväg. Vi hade också studier för att förstå världsläget bättre en gång i veckan, så man kände att man var en del av det hela.

Men ibland blev det fel. Föreningen skickade en motortvätt till lägren, men det visade sig att den inte kunde användas. Vattentrycket var för lågt.

– Vi som vill ge bistånd vill tyvärr gärna bestämma och vi lyssnar ibland för dåligt på vad mottagarna behöver. Kontakten med mottagarna är A och O, menar Margareta.

1990 var det 15 år sedan ockupationen började. Margareta och Eiron deltog i ceremonierna.

– Vi fick mycket beröm, berättar Margareta stolt. Vi var den enda organisation som regelbundet skickade kläder, som dessutom var av god kvalitet. Flyktingarna var helt beroende av dessa sändningar.

Banden blev starka mellan västsaharier och filialen i Skåne. Ibland kom västsaharier på besök för att hjälpa till med insamling, sortering och loppis. Flera somrar kom också västsahariska barn och ungdomar till Fredriksdal och stannade en vecka under sina sommarbesök till Sverige. Polisarios representanter i Sverige kom också ofta ned till Skåne för att få lite avkoppling på landet.

– En dag kom premiärministern på besök. Vi tog med honom på en fem kilometers cykeltur till Trolleholm. Det visade sig att han nästan aldrig hade cyklat, så vi erbjöd bilskjuts tillbaka. ”Nej tack, absolut inte. Vi ger oss inte så lätt”, sa premiärministern och lyckades cykla tillbaka. Margareta skrattar åt ett av många minnen.

Från början var arbetet på Emmaus Björkå helt ideellt. Ingen lön betalades ut men medlemmarna fick mat, bostad, kläder och lite fickpengar. Med tiden förändrades det ideella arbetet till en blygsam lön.

– Men vid en period var vi ganska trötta och slutkörda och behövde ny inspiration och miljöombyte, berättar Margareta.

De kontaktade Polisarios representant och frågade om de kunde få bo i flyktinglägren en tid. Det gick bra. De två tog tjänstledigt och bodde i lägren i tre månader. Där kände de uppskattning för sitt arbete.

– Vi arbetade med Röda Halvmånen, var med i sortering och distribution och försökte hjälpa till med det vi var bra på. Egentligen hade vi velat stanna längre, men kanske var vi ändå mest i vägen, berättar Margareta och skrattar.

För dem blev det en viktig tid. De åt samma mat som flyktingarna och delade deras liv på många sätt.

– Vi fick en ny förståelse för hur de levde, hur svårt det var med all sand som yrde överallt. Det var en besvärlig tid just då med små och enahanda matransoner. Vi fick verkligen uppleva hur primitivt livet är för dem, men vi fick också många nya vänner.

– Västsaharierna är våra bästa vänner, intygar Eiron.

I 20 år arbetade Margareta och Eiron i Fredriksdal med biståndet till de västsahariska flyktinglägren. De sista åren hade sändningarna tagits över av Emmaus Stockholm, en annan enhet inom   paraplyorganisationen Praktisk Solidaritet, där även Emmaus Björkå ingick.  2006 beslutade Emmaus Björkå att lägga ned filialen i Fredriksdal. Margareta och Eiron slutade i föreningen och bor sedan dess i ett torp på landet utanför Lidköping, men känslan för västsahariernas kamp och rätt är fortfarande stark.

Lena Thunberg

Praktisk Solidaritet

Praktisk Solidaritet bildades 1989 och bestod från början av Emmaus Björkå, Emmaus Stockholm, Brödet och Fiskarna och Gävleborgs biståndsgrupp.