Ingrid minns – 40 år sedan besöket i flyktinglägren

Vid årsskiften 1984-1985  reste fem personer från tre olika föreningar/organisationer till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. För de flesta av oss var det första besöket i Afrika, i en öken och i ett flyktingläger. Det var omvälvande.

Peter och Agneta representerade Föreningen Västsahara, Jukka Ystads Fredsgrupp, Ingrid och jag Emmaus Björkå. Ingrid hade jobbat två år på Emmaus Björkå, som bland annat skickade klädbistånd till flyktinglägren. Själv fick jag hänga med som stöttare till Emmaus Björkå.

Vi var borta i en vecka och tillbringade tre fullspäckade dygn i flyktinglägren förutom besök på SADR:s ambassad i Alger och två resdagar.

Marockos ockupation hade pågått i 10 år. Flyktinglägren i Algeriet leddes och organiserades av västsaharierna själva med bistånd från olika delar av världen – och främst av kvinnorna, eftersom männen deltog i kriget.

Vi hade förberett oss väl och var utrustade med bandspelare och långa listor med frågor till alla de personer  som vi skulle vilja träffa i lägren; representanter för Polisario, ungdomsförbund, kvinnoförbund, Röda Halvmånen, skolor, sjukvård, odlingar, produktionsenheterna…

Det blev en resa över förväntan; ibland blev vi väckta mitt i natten för att vi skulle få träffa någon av alla de personer vi önskat få möta. Vi återvände hem till Sverige med inspelningar och anteckningar från intervjuer – och massor av foton och diabilder.

Nu sitter vi 40 år senare i Göteborg och tittar på foton från resan. Många av dem användes i tidningsartiklar, som vi skrev och fick publicerade. Besöket ledde också till att Ingrid och andra informerade i mellanstadie- och högstadieskolor.

-Vi möttes i lägren av ett otroligt lugn, en vänlighet och generositet, säger Ingrid. Och vi fick äta kött! Det hade de väl inte råd med själva.

-Alla var så stolta över det de hade åstadkommit; undervisning för alla barn, kvinnoskolan, sjukvård, odlingarna, mattfabriken och syfabriken. Det var inga stukade människor vi träffade. De var imponerande.

-Det fanns ju inte heller något penningsystem. Man delade på det man hade.

Vi fick också vara med på ett bröllop med mycket sång och dans och skratt.

Men hur gör man när man måste kissa i en öken? Inga problem; kvinnorna går till den ena sidan av jeepen och männen till den andra sidan, minns Ingrid.

Och hur gör man för att ta ut linserna i ögonen när man fått händerna omlindade i plast efter hennafärgning och detta måste sitta kvar hela natten? Peter fick rycka in! Och lyckades peta ut linserna!

Flyktinglägren i Algeriet är unika. De organiseras fortfarande av västsaharierna själva genom självständighetsrörelsen Polisario, men med minskande bistånd från främst olika  FN-organ. Algeriet är naturligtvis en viktig vän som låter dem husera på algeriernas mark.

Lena Thunberg

–

I