Kvinnan som kunde se in i framtiden

Ur Västsahara nr 1/2018

Pojken som levde med strutsar är en roman av Monica Zak för ungdomar som kom ut 2001. Boken handlar om en liten pojke, Hadara, som kommer bort i en sandstorm i Sahara men överlever bland strutsar tills han fångas in tio år senare och förs tillbaka till sin västsahariska familj. Där får Hadara lära sig att leva bland människor, gifter sig mycket ung med Kharouba och får barn. Men en dag ger han sig av för att leta reda på sin ”strutsfamilj”. Om den resan handlar den fristående fortsättningen Dansa med strutsar, som kom ut 2015.

Kapitel 17

Kvinnan som kunde se in i framtiden  (ur Dansa med strutsar)

En äldre, kraftig kvinna kom ridande på en kamel med kvinnosadel, bakom henne red hennes man, en skinntorr liten gubbe. Kvinnan var Sukeina. Hon var berömd i hela västra delen av Sahara.

Sukeina var gesenna, spåkvinna, alla sa att ingen kunde se in i framtiden så klart och tydligt som hon.

Kharouba fick syn på paret när hon var ute med familjens getter och fylldes av skräckblandad glädje. Hon sprang fram till dem och visade vägen, men hon visade inte vägen till sen egen frig utan till Aishas tält.

– Vi är två unga kvinnor som vill veta vad som väntar oss i framtiden, förklarade hon.

Som tur var fanns inte Aishas man hemma, han hade givit sig av med kamelhjorden, de andra kvinnorna i familjen var redan ute med getterna så hon var ensam i tältet. Aisha bad den äldre kvinnan stiga in. Hennes man band kamelerna och kom in i tältet han också, men lade sig omedelbart i ett hörn och somnade och snarkade hemtrevligt och starkt. Han skulle inte höra ett ord som sades.

Aisha var röd om kinderna av iver. För att gästen skulle känna sig välkommen stänkte hon parfym på henne medan hon sa:

– Du ska få en fin killing om du berättar om någon som jag har kär. Du vill kanske hellre få ett av mina silverarmband?

– Hellre armbandet, sade kvinnan som satt sig med benen i kors framför Aisha. Ansiktet var fårat, brunbränt av solen efter alla resor kors och tvärs i öknen. Sedan hon druckit de tre glasen med te knöt hon upp en läderpåse hon hade bunden vid midjan och tog fram en handfull vita stenar.

Hon bad Aisha hålla stenarna i sina händer. Efter en stund tog hon tillbaka dem och höll dem i sina egna kupade händer, skakade händerna och kastade ut stenarna på mattan. Hon tittade länge och intensivt på stenarna, sen slöt hon ögonen. Efter en lång tystnad började hon tala med monoton röst som om hon talade i sömnen eller befann sig i trans i en annan värld.

– Jag ser en ung man, mässade hon. Salah heter han. Är det honom du vill veta något om?

Aisha viskade ett ja.

Den kraftiga kvinnan fortsatte:

– Jag ser honom tydligt. Han är på väg bort från dig, tyngd av sorg. Han rider till en stad vi havet och börjar arbeta i en fabrik. Han gifter sig och får barn. Landet, vårt land, Spanska Sahara, är en koloni som tillhör Spanien, men när alla kolonier i Afrika blir fria råkar vårt land illa ut. Spanien ger oss vår frihet, men grannlandet Marocko går in med trupper och påstår att vårt land är deras. Saleh går med i befrielsearmén, han vill att hans land Västsahara ska vara fritt. Han är modig och deltar i strider men blir inte skadad. Han överlever kriget. Men allting i vårt land blir bara värre. Han och hans familj tvingas fly tillsammans med många, många andra västsaharier, de flyr in i öknen i Algeriet där de slår sig ner. Stora flyktingläger växer upp på den ödsliga Hamadan söder om Tindouf. Jag ser rader med tusentals tält i sanden. Salah och hans familj kommer till flyktinglägret som kallas Dakhla, efter hans hemstad i det gamla hemlandet.

Jag ser honom i ett tält i flyktinglägret, han är där med sin fru och sina barn. Han talar inte mycket, han är en mycket sorgsen man. Det finns något som tynger honom. Det finns någon han inte kan glömma.

Men nu, nu ser jag något annat.

Jag ser dig. Du är äldre nu och har fått flera barn. Marockanerna stjäl eller slaktar era djur, ni måste fly, ni kommer också till samma flyktingläger.

Ni bor också i ett stort tält.

En dag får du veta att mannen du älskar, Salah, bor i samma läger. Samtidigt får du veta att han har fru och barn och vågar inte söka upp honom, även om du törstar efter att bara få se honom.

Saleh får också höra att du finns i samma flyktingläger, man han vågar inte heller söka upp dig.

Efter 20 år dör hans fru, samma år dör din man. En dag står Salah i öppningen till ditt tält. Ni är båda gamla nu, men du upplever en oerhörd känslostorm, han också, den gamla kärleken mellan er finns kvar lika stark nu trots att så många år har gått. Du ber honom komma in och sitta ner, du gör i ordning te, ni dricker och ni talar.

Salah hade varit en mycket sorgsen man under många år, nu är han så förändrad. Alla i flyktinglägret talar om det. Plötsligt pratar han med alla, han skrattar. Snart känner hela lägret till er kärlekshistoria och gläds åt den. Dina döttrar också.

Varje morgon stiger Salah upp, tvättar sig och rakar sig och sätter på sig en ren dharraa och vandrar långsamt bort till ditt tält. Varje dag sitter ni ner tillsammans och talar och skrattar, timme efter timme. Han reciterar dikterna han skapade åt dig för många, många år sedan. Han säger att du fortfarande är solen och månen i hans liv och lika vacker som en gasell.

Det här pågår i två år.

Sen dör du.

Många tycker inte om att höra om sin egen död. Tycker du det är otäckt? Döden är del av livet och inget att vara rädd för. Vi kommer alla att dö. Allah hade kallat hem dig, så enkelt var det. Ska jag fortsätta?

En gång till viskade Aisha ett knappt hörbart ja.

– När Salah får veta att du dött sjunker han ihop. Han orkar inte resa sig upp. Han måste bäras tillbaka till sitt tält. Efter kort tid dör han också. Era gravar ligger nära varandra i öknen utanför flyktinglägret som heter Dakhla.

Historien om er kärlek blir en av de berömda historierna som berättas gång på gång, år efter år, bland flyktingarna.

Nu ser jag det alldeles tydligt, en man sitter i ett tält och berättar historien om er, han är en av flyktingarna från Västsahara. Många år har gått men flyktingarna bor fortfarande kvar i stora läger i öknen i Algeriet. Mannen som berättar historien om dig och Saleh säger att ni är flyktingarnas Romeo och Julia, vad nu det är för något, men så säger han i alla fall. Han är lång och ganska mager, lite flintskallig, runt honom sitter hans fru och tre barn och flera besökare. Mannen heter Rubio. Han avslutar med att säga att om Aisha och Saleh inte varit begravda i den torra ökensanden hade det säkert vuxit rosor och nejlikor på deras gravar.

Nu vände sig den kraftiga kvinnan mot Kharouba.

Kharouba log och såg förväntansfullt på spåkvinnan. Snart skulle hon också få veta. Hon visste att en spåkvinna inte tog betalt för sina tjänster, men hon drog av sig sitt enda armband och räckte det till kvinnan som med lite möda lyckades få armbandet över sin kraftiga hand.

Trots att det bara var förmiddag svettades Kharouba och blev tvungen att torka av sina våta handflator gång på gång mot tyget på sin dräkt.

Snart skulle hon få veta.

Hon hoppades få höra en lika utförlig berättelse om sig och Hadara som den Aisha fått höra. Och hon kunde inte hålla sig utan överöste spåkvinnan med frågor redan innan kvinnan kastat de vita stenarna.

– Snälla, berätta allt om min man, om Hadara. Jag vill veta var han finns nu. När kommer han tillbaka? Kommer vi att leva tillsammans? Kommer vi att få fler barn?

Frågorna forsade fram.

Den tjocka spåkvinnan samlade ihop de vita stenarna och gav dem till Kharouba. Efter en stund fick hon dem tillbaka och spåkvinnan tog dem i sina kraftiga händer, skakade dem och slängde dem på marken. Hon böjde sig fram för att se på stenarna ordentligt. Efter en olidligt lång tystnad skakade hon beklagande på huvudet.

– Jag ser ingenting. Och om Hadara har jag inget att berätta.

Ur Dansa med strutsar, utgiven 2015 av Monica Zak, Fagus förlag.