Läkaren: “Det är här jag behövs.”

Ur Västsahara nr 3/2018: Reportage från en resa till flyktinglägren i februari 2018

Jag mår faktiskt inte helt bra och förbannar mig själv att jag inte tog med ”magmedicinen” i väskan. Jag halvligger på golvet i Afapredesas lokal i flyktinglägret Rabouni där några unga män faktiskt verkar betydligt sjukare än jag. En tittar vänligt upp med sina febriga ögon och erbjuder mig sin filt. En annan hostar oupphörligt.

– Du måste åka till sjukhuset, säger mina oroliga värdar och vips har några unga killar kört fram en skranglig bil.

Jag protesterar lamt men tänker samtidig att detta kanske kan bli en liten kompensation för det officiella besöket på sjukhuset som blev inställt.

Det är ganska tomt på det stora nationella sjukhuset utanför Rabouni. Är det så att västsaharier helst kurerar sig själva med öknens örtmediciner eller att sjukstugorna i de fem wilayorna (lägren) klarar av de flesta åkommor? Kirurgi finns på det nationella sjukhuset och är det riktigt svårt och komplicerat är det Algeriet eller Spanien som gäller.

Jag behöver inte vänta mer än 10 minuter innan en ung västsaharisk läkare dyker upp. Jag svarar lite undvikande på frågorna och ber att få ”en tablett”. Det finns inte där men en injektion kan jag få. Jag svarar blixtsnabbt Nej tack. Så får jag ett recept på två tabletter, som naturligtvis är gratis och som jag kan hämta på apoteket.

Men jag får en liten pratstund med den trevlige läkaren. Han är utbildad familjeläkare på Kuba och startade sitt första jobb här i flyktinglägren för 3 månader sedan.

– Varför åker du inte Spanien och jobbar där som läkare? frågar jag. Där kan man ju tjäna mycket pengar.

– Det är här jag behövs och därför jobbar jag här, svarar den unge läkaren och prisar samtidigt den kubanska läkarutbildningen.

Ali Salem, Polisarios nye representant på Mallorca, berättar några veckor senare att alla västsaharier som utbildats till läkare på Kuba arbetar några månader i flyktinglägren. Sedan åker många till Spanien för att arbeta och kan därmed skicka både pengar och förnödenheter till sina släktingar i flyktinglägren. Men alla har nära relationer med Västsaharas hälsoministerium och återvänder någon månad varje år för att arbeta i flyktinglägren.

Text och bild: Lena Thunberg