Livsfarlig rapportering från ockuperat område

Den här artikeln publicerades i Tidskriften Västsahara nr 4/2016. Den är alltså sex år gammal men fortfarade aktuell:

– Vi är alla amatörer och vi behöver hjälp. Vi vill lära oss mer och bli bättre, bättre rent tekniskt men också journalistiskt, säger Mohamed Mayara.

Jag träffar honom och fyra andra västsahariska unga män i Emmaus Björkås lokal i Göteborg. Tre av dem kommer från det ockuperade Västsahara, Mohamed Mayara, Mamine Hachimi och Mohamed Berkan. De andra två, Mohamed Salem och Brahim Buhaia Ali, kommer från flyktinglägren i Algeriet.

De ler vänligt och skrattar mycket. Det är svårt att förstå att tre av dem har utsatts för grova övergrepp och tortyr och att två av dessa dessutom ständigt hotas av att misshandlas och fängslas igen.

– Det är farligt att göra det vi gör. Flera har dött för vår sak. Man vet aldrig hur Marocko reagerar på artiklar som publiceras om oss. Regimen ändrar sig hela tiden. Men kungen har sagt:  ”Antingen är man förrädare eller patriot. Det finns inget annat.”

I augusti var de i Sverige på besök och berättade om Equipe Media, det medianätverk som bildades 2009 för att spräcka den tystnad som råder kring ockuperade Västsahara. 24 volontärer försöker filma, fotografera och skriva på fyra språk om vad som händer där.

Marockanska myndigheter är rädda för kameror så den som filmar en protestmanifestation lever farligt.

– Du måste rädda kameran före dig själv. Kameran är det viktigaste, viktigare än jag, för mig kan man alltid ersätta.  Om de ser mig filma, blir jag slagen och hamnar i fängelse. Därför försöker jag alltid gömma mig när jag filmar, berättar Mamine Hachimi.

Man filmar manifestationer, intervjuar personer och gör veckonyheter på arabiska.

Equipe Medias hemsida www.emsahara.com är ständigt utsatt för marockanska attacker. Den har blivit hackad flera gånger. 40 – 50 försök kan ske per dag. Två gånger har sidan blivit helt förstörd.

– Ända sedan Equipe Media startade har medlemmarna riskerat att förföljas, gripas och fängslas, säger Mohamed Mayara och berättar om några fall:

Mohamed Berkan, 26 år, dömdes till ett års fängelse 2009 för att han hade filmat en fredlig manifestation i El Aaiún. Efter fängelsetiden sökte han och fick asyl i Sverige.

Bachir Khadda, 27 år, greps i december 2010 efter att protestlägret Gdeim Izik rivits två månader tidigare. Han dömdes av militärdomstolen i Rabat till 20 års fängelse.

Hayat Rguibi och Nguia El Haouassi, båda 24 år, greps i december 2010 på flygplatsen i El Aaiún när de var på väg till Sydafrika. De unga kvinnorna satt fängslade i sex månader i Svarta fängelset i El Aaiún – utan rättegång. De lever nu i exil.

Mamine Hachimi, 27, fördes bort av civilklädd polis till polisstationen i El Aaiún där han förhördes och torterades i tre dagar. Hans anhöriga visste inte var hans fanns.

Mohamed Mayara själv, avskedades från sitt arbete som lärare den 10 maj i år, Polisarios födelsedag.

Därmed förlorade familjen också sin enda inkomst.

Mohamed Mayara var bara två månader när hans pappa Haiba Mayara greps tillsammans med sina tre bröder 1976 och fördes till ett hemligt fängelse. Pappan torterades så svårt att han dog där efter ett år. De tre bröderna släpptes 1991.

2007 vittnade sonen Mohamed Mayara inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève i egenskap av anhörig till ett offer.

Efter detta vittnesmål fick han sparken från sitt arbete i ockuperade Västsahara.

Med på besöket i Sverige var också Mohamed Salem och Brahim Buhaia Ali från flyktinglägren.  De har startat en hemsida Saharawi Voice www.saharawivoice.com där de lägger ut filmer, foton och texter med information om och intervjuer med människor i flyktinglägren i Algeriet.

Lena Thunberg