Mariem Hassan – Saharas röst

Den här artikeln publicerades i Tidskriften Västsahara 2013:3. Texten skrevs i maj 2013. Mariem Hassan avled i cancer 2015 57 år gammal.

I maj 2013 framträdde Västsaharas lysande världsmusikstjärna Mariem Hassan med sina musiker för första gången på Clandestinofestivalen i Göteborg.

– Nästa sång som jag gör ska handla om Gdeim Izik-fångarna, säger Mariem Hassan. Ögonen mörknar när hon pratar om de långa fängelsestraffen; livstid och 30 års fängelse.

Hon har redan komponerat musik om protestlägren Gdeim Izik. Det gjorde hon redan 2010 efter att lägret stormats av marockansk militär.

– Jag får en idé och beställer sedan texter av västsahariska poeter. Sedan komponerar jag själv musiken, som alltid handlar om Västsahara, kärlek, västsahariernas längtan, lidande och hopp, ja den västsahariska kulturen och historien på något sätt, berättar Mariem.

Hon är trött och förkyld men svarar vänligt på frågor, när jag träffar henne efter konserten.

Hennes musik och framför allt scenframträdande är starka. Med sin intensiva röst sjunger hon om egna och andra västsahariers upplevelser med djup känsla och stolthet men aldrig sentimentalt. Det är en traditionell västsaharisk musik med rötter i morisk arabisk musik med inslag av blues och reggae. De klassiska instrumenten trummor med getskinn har utökats med elgitarrer, saxofon och flöjt.

– Alla sånger har sin historia, säger Mariem.

Men aktuell politik vill hon inte prata om. Det är genom musiken hon uttrycker sig,

– Jag hänger inte med i den aktuella politiska utvecklingen, säger hon men det är nog en kraftig underdrift.

– Jag har släktingar i den ockuperade delen av Västsahara och jag håller kontakt med många via facebook, e-post, telefon etc.

Men till den ockuperade delen vågar hon inte åka. Hon skulle vilja men är rädd för att bli gripen av marockansk polis om hon kommer dit. Många har varnat henne och vill inte att hon ska fängslas.

I maj kan hon tyvärr inte heller åka till flyktinglägren.

– Jag är så ledsen för att jag inte kan åka till flyktinglägren och fira Polisarios 40-årsjubileum den 20 maj, säger hon.

För två år sedan opererades hon för bröstcancer och nu ska hon in på kontroller och andra behandlingar. Därför kan hon inte åka till lägren och hälsa på sina släktingar där.

Mariem Hassan är 55 år. Hon föddes i en beduinfamilj i ett nomadtält i öknen nära den lilla staden Smara i nordöstra Västsahara. Där växte hon upp. När Marocko ockuperade Västsahara var hon 17 år. Familjen lyckades fly undan marockanskt bombregn till Tifariti och sedan vidare till de flyktingläger i Algeriet som gemensamt byggdes upp.

– I början använda vi vår melhafas (den kvinnliga klädedräkten) som ”tält” för de små för att skydda dem mot solen. På nätterna regnade det och vi blev dyblöta men vi överlevde.

Mariems mamma var sångerska och hennes moster dansade västsahariska danser. Därför kom hon tidigt i kontakt med traditionell västsaharisk musik.

Från slutet av 70-talet ingick hon i musikgruppen El Ouali, som fick namnet efter Polisarios förste generalsekreterare som dog i ett slag i början av kriget. Musikgruppen turnerade runt i Europa även under 80-talet.

I slutet av 90-talet lanserades musiken i större skala och i början på 2000-talet blev hon solo-sångerska med en egen grupp som produceras av Nubenegra i Spanien.

Trots sjukdomar har hon fortsatt komponera musik och turnera runt i framför allt Europa.

Numera bor Mariem Hassan i Spanien permanent.