Mitt arbete vid Minurso, FN-missionen i Västsahara 1991 och 1993
Den numera pensionerade FN-tjästemannen Joseph Alfred Grinblat deltog I inrättandet av FN-styrkan Minurso 1991. I en artikel My work on the Origin of Minurso, the UN Mission in Western Sahara i den amerikanska tidskriften Passblue 27 oktober 2021, berättar han 30 år senare om hur identifieringskommissionen kidnappades, hjärntvättades och skickades tillbaka till New York av Marocko som dessutom skickade hem FN-sändebudet Johannes Manz, som därefter avsades sig uppdraget som FN-sändebud.
Det är nu 30 år sedan FN:s folkomröstningsuppdrag i Västsahara, känt som Minurso, inrättades. Jag var en av de först anställda.
1971 startade västsahariska studenter i Marocko en rörelse för Spanska Saharas självständighet. Västsaharierna är ursprungsbefolkningen i den västra regionen av Saharaöknen. Västsahariernas politiska gren är Polisario Front, som formellt bildades den 10 maj 1973. Den västsahariska rörelsens första attack mot spanska positioner inträffade den 20 maj 1973.
Två år senare, i oktober 1975, inledde Spanien förhandlingar om ett överlämnande av makten med ledarna för Polisario. Men för att föregripa detta steg, den 6 november 1975, invaderade Marocko Västsahara.
Den spanska regeringen ville inte slåss och undertecknade ett trepartsavtal med Marocko och Mauretanien den 14 november 1975 för att överföra territoriet till dessa båda länder.
Men Polisario fortsatte att kämpa mot Marocko från sin bas nära Tindouf i Algeriet.
I april 1991 lyckades FN få till en överenskommelse om ett eldupphör mellan de två parterna. Planen innehöll en folkomröstning, där det västsahariska folket skulle besluta om de ville vara självständiga eller marockanska. FN skapade Minurso (som på franska står för Mission des Nations Unies pour le Référendum au Sahara Occidental).
Chefen för Minurso var en schweizisk diplomat, Johannes Manz, och hans ställföreträdare var en före detta pakistansk FN-anställd, Zia Rizvi. Som ett första steg inrättade FN identifieringskommissionen för det avgörande ansvaret att besluta vem som skulle få rösta i folkomröstningen. När listan över röstberättigade väl hade upprättats, skulle kommissionen byta namn till folkomröstningskommissionen och sedan organisera och övervaka omröstningen.
Jag frikopplades officiellt den 1 augusti 1991 från FN:s befolkningsavdelning till Minursos identifieringskommission. Kommissionens ordförande var Macaire Pedanou, en FN-anställd från Togo. Det fanns fem vice ordförande, däribland jag själv.
Eldupphör var planerat att proklameras i början av september. Det beslutades att kommissionens vice ordförande skulle lämna New York City för Laayoune (Västsaharas huvudstad) den 7 september 1991. Resten av kommissionen, cirka 30 personer, skulle ansluta sig till oss senare.
Vi gick ombord på ett Royal Air Maroc-plan i New York den 7 september, med 100 kilo bagage vardera, tillräckligt för förväntade sex månader i öknen.
När vi anlände till Casablanca på morgonen den 8 september, fick vi dock inte fortsätta till Laayoune och tvingades till huvudstaden Rabat av den marockanska säkerhetspolisen. Vi hölls där i nästan två veckor, fram till den 21 september, med dagliga hjärntvättssessioner av personer som rättfärdigade marockansk äganderätt till Västsahara. Vi fick reda på att kidnappningen av oss hade organiserats av Marockos inrikesminister, Driss Basri, med samtycke från Zia Rizvi, som väntade på oss i Rabat.
Rizvi hade de facto blivit chef för FN:s uppdrag i Marocko, eftersom Manz hade gett en intervju med medierna som den marockanska regeringen ansåg stödde Polisarios ståndpunkt, och han var inte längre välkommen i Marocko. Manz hade ursprungligen planerat att stanna hela tiden i landet, men han tillbringade bara två hela dagar där.
Den 21 september 1991 flög vi till Laayoune. I stället för att bo i ett tält i öknen, placerades vi på ett femstjärnigt före detta ClubMed-hotell!!!
Under de kommande tre veckorna, från vår bas i Laayoune, var vi helt upptagna med att besöka de fem regionerna i Västsahara, liksom Tindouf i Algeriet, där Polisario hade sina kontor. Jag reste dessutom till Nouadhibou i Mauretanien, där det också fanns västsahariska flyktingläger. Syftet var att diskutera med de lokala myndigheterna hur man skulle genomföra identifieringen av de som skulle få rösta i folkomröstningen.
Lördagen den 12 oktober i Laayoune, efter en resa till Boujdour en kuststad i Västsahara, fick vi veta av guvernör Azmi, som hade utsetts av den marockanska regeringen att ta hand om Minurso, att Rizvi hade instruerat honom att vi alla skulle åka tillbaka till New York City måndagen den 14 oktober. Inga skäl angavs.
Den dag som beslutats tog vi planet till Casablanca och därifrån till New York City, dit vi anlände den 15 oktober.
Jag fick senare veta, att bara ett par dagar innan Rizvi beordrade oss att återvända till New York, hade en annan vice ordförande i kommissionen, Gaby Milev, hittat en lösning på ett praktiskt problem, som vi var tvungna att lösa för att börja identifiera väljare. Han hade visat det för Rizvi, som beordrade honom att inte nämna det för någon och tog ifrån honom alla dokument relaterade till detta. Två dagar senare beordrades vi att åka tillbaka till New York.
Även om vi inte längre var kvar i Sahara var vi fortfarande medlemmar i identifieringskommissionen. Vi arbetade med en rapport om hur vi skulle gå vidare med vårt arbete. Rapporten skulle läggas fram för säkerhetsrådet genom generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar.
I november la vår ordförande Macaire Pedanou fram vår rapport för Pérez de Cuéllar, som bad honom att ändra den för att göra den mer vänligt sinnad mot Marocko. Macaire svarade,att det inte var hans utan kommissionens rapport och att han skulle framföra begäran till de andra medlemmarna i organisationen. Vi träffades och alla var överens om att inte ändra vårt betänkande.
Generalsekreteraren fick dock rapporten ändrad, innan den lades fram för säkerhetsrådet. Den största förändringen var att skriva att FN skulle genomföra folkomröstningen “efter överenskommelse mellan parterna” (Marocko och Polisario), i stället för “efter samråd med parterna”. Det innebar att Marocko fick makten att stoppa FN från att organisera folkomröstningen.
Jag har sett information om att Rizvi i maj 1991 hade fått sparken från sin FN-post i Afghanistan på grund av allvarliga ekonomiska oegentligheter. Men han erbjöds sedan posten som ställföreträdare för Manz i Minurso av sin vän Virendra Dayal, som var chef för generalsekreterarens verkställande kontor.
Det som är ännu underligare är att Pérez de Cuéllar, som hade gått i pension den 31 december 1991, senare 1992 erbjöds en post hos ett företag som kontrollerades av kung Hassan av Marocko, Omnium Nord-Africain (ONA). Perez de Cuellar avgick från posten så snart hans roll blev offentlig.
Manz var inte nöjd med händelseutvecklingen och avgick från sin post som generalsekreterarens särskilda representant för Västsahara den 20 december 1991. Medlemmarna i identifieringskommissionen skickades tillbaka till sina ursprungliga poster i FN den 31 januari 1992.
Det finns två möjliga förklaringar till vad som hände:
Den som förefaller mig mest sannolik är att Pérez de Cuéllar ändrade rapporten till säkerhetsrådet på begäran av Frankrike, vars president François Mitterrand öppet stödde Marocko (även om hans fru Danielle var ordförande för en organisation till stöd för Polisario), men även på begärna av USA, som officiellt stödde människors rätt till självbestämmande men inte ville ha ett oberoende Västsahara nära Algeriet, Libyen och dåvarande Sovjetunionen.
Den mindre sannolika möjligheten är att Pérez de Cuéllar hade fått hintar av Marocko att stoppa folkomröstningen.
Kort sagt, om Manz inte hade gett sin intervju till medierna 1991, skulle han – och inte Rizvi – ha ansvarat för Minursos dagliga verksamhet i Marocko. Som en följd av detta skulle vi inte ha skickats tillbaka till New York efter fem veckor, och vi kunde ha fortsatt med vårt uppdrag att organisera folkomröstningen, enligt det bemyndigande som säkerhetsrådet gav Minurso.
Det självständiga landet Västsahara skulle ha skapats 1992.
Efter att identifieringskommissionen upplösts den 8 januari 1992 fortsatte Minurso att ha ett kontor i Laayoune, men dess enda syfte var att övervaka eldupphör mellan Marocko och Polisario.
I april 1993 beslutade FN att återaktivera identifieringskommissionen och utsåg den FN-anställde Erik Jensen till dess ordförande.
Jag var den enda ledamoten från den ursprungliga kommissionen, som ombads att ansluta mig till den nya. Jag fick i uppdrag att utbilda de nya medlemmarna, eftersom de inte hade någon kunskap om bakgrunden.
Till min stora förvåning upptäckte jag att alla filer från identifieringskommissionen hade försvunnit från FN:s kontor i New York. Lyckligtvis hade jag haft mycket bra filer med mig, vilket gjorde det möjligt för mig att ge detaljerad information till de nya medlemmarna.
Jag flyttades över till Minurso på heltid den 16 maj. Dock kunde jag inte åka direkt, eftersom jag skulle gifta mig den 31 maj. Jag åkte den 16 juni, en dag efter att min fru och jag kom tillbaka från vår smekmånad. Jag stannade där i fem månader, halva tiden i Laayoune och halva tiden i Tindouf. Jag återvände till mitt vanliga arbete i New York City den 16 november 1993.
I september 2021 administrerar Marocko fortfarande Västsahara som en del av Marocko, medan Afrikanska Unionen anser att det är ett självständigt land ockuperat av Marocko. Minurso är fortfarande där med uppdraget att organisera en folkomröstning. Säkerhetsrådet planerar att förnya sitt mandat igen, den 29 oktober.
Joseph Alfred Grinblat, My work on the Origins of Minurso, the UN Mission in Western Sahara, Passblue.com, 27/10 2021
Joseph Alfred Grinblat är en statistiker, ekonom och demograf som gick i pension från FN 2004, efter att ha tillbringat 30 år på FN:s befolkningsavdelning, med undantag för två fredsbevarande uppdrag i Västsahara. Han tillbringade också fyra år i Tunisien (1969-1973), där han arbetade för befolkningsrådet och Ford Foundation. Han är bosatt i Flushing, New York.
Översättning från engelska: Lena Thunberg