Nu straffas aktivisternas barn
Nu straffas aktivisternas barn
– 2013 fick fyra västsahariska studenter sina stipendier indragna för att de talade om Västsahara – något som är helt förbjudet i Marocko.
I den ockuperade delen av Västsahara är majoriteten nu marockanska bosättare, som har lockats med olika subventioner och förmåner samt stipendier till alla ungdomar som fortsätter sina studier på universitet i Marocko. Det finns inga universitet i ockuperade Västsahara. Dessa stipendier har också västsahariska studenter fått.
– 2017 startade en ny sorts kampanj mot de västsahariska ungdomarna. 14 högskolestudenter fick plötsligt sina stipendier indragna. Samtliga var barn till kända västsahariska aktivister och människorättsförsvarare.
Detta berättar Ghalia Djimi för mig på telefon från Génève. Hon deltar i FN:s människorättsråds 51:a möte i september. Där vittnade hon om alla de övergrepp som ständigt och i medieskugga sker mot den västsahariska befolkningen i ockuperade Västsahara. För mig berättar hon om en ny sorts förföljelse – mot barnen.
-De startade med studenter, vars mammor var kända aktivister, säger Ghalia. Hennes son var en av dem som bland annat förlorade gratisbiljetter till hemstaden El Aaiun.
För många västsahariska aktivister, som offrat så mycket i kampen mot den marockanska ockupationen, blev det en ledstjärna att hålla barnen i okunskap om vad föräldrarna upplevt och att ge barnen utbildning och möjlighet till ett bättre liv. De ville inte att barnen skulle få uppleva samma helvete som sina föräldrar.
Nu har det lett till splittring i många familjer; ungdomarna anklagar sina föräldrar för att vara orsak till deras förlorade studier.
Jag mötte Ghalia Djimi 2008, när jag för första och enda gången besökte den ockuperade delen av Västsahara. Då gick det fortfarande att ta sig in som turist – även om man naturligtvis hade marockanska polisögon på sig hela tiden. Nu är det nästan omöjligt att ta sig in som oberoende journalist, politiker eller representant för någon oberoende organisation. Om man misstänks vara emot Marockos illegala ockupation, avvisas man direkt.
Ghalia Djimi är en i gruppen av västsaharier som med risk för sina egna liv i åratal försökt föra ut information om vad som händer i det Marocko-ockuperade Västsahara.
26 år gammal greps hon 1987 av marockansk polis under en manifestation mot ockupationen och var försvunnen i nästan fyra år. Tillsammans med bland andra Aminatou Haidar, mottagare av Right Livelihoodpriset, satt hon i ett hemligt marockanskt fängelse. Utan rättegång och utan att familjerna visste var deras anhöriga fanns – om de över huvud taget levde – utsattes fångarna för omänskliga övergrepp av marockansk fängelsepersonal. När västsaharierna plötsligt släpptes 1991 och dök upp utanför sina hem, var flera av dem svåra att känna igen.
Jag minns Ghalias berättelse klart och hur hon plötsligt drog undan sin klädedräkt och visade en fläck på huvudet utan hår och ett stort ärr på överarmen efter ett hundbett. Dessa märken av fyra års helvete var nästan 20 år senare fortfarande synliga.
Men det som kanske ändå grep mig mest var insikten att hon varje dag riskerade att träffa på sina torterare på gatan. Hon hade frigivits till ockuperade Västsahara och där bodde hon fortfarande.
Lena Thunberg
