Plundringen av Västsahara måste stoppas i EU
(Publicerades i Dagens Arena, Debatt, 1/3 2018)
Den 14 februari meddelade jordbruksminister Sven-Erik Bucht att Sverige inte kommer att godkänna ett nytt fiskeavtal mellan EU och Marocko. Det är bra och helt i linje med hur Sverige alltid röstat om fiskeavtalet – nämligen nej, eftersom Västsahara inte tillhör Marocko och eftersom västsahariska vatten inte är uteslutna ur fiskeavtalet.
Den 27 februari kom domen från EU-domstolen om fiskeavtalet: Det gäller inte Västsahara. Detta är ännu en seger för västsaharierna och deras representant Polisario Front och samtidigt ett nederlag för ockupationsmakten Marocko, som i 42 år berikat sig på Västsaharas fisk, fosfat, sand och grönsaker.
Men nästa fråga som är verkligt brännhet just nu och där det gäller för Sverige att bekänna färg och agera gäller handelsavtalet för jordbruks- och fiskeriprodukter mellan EU och Marocko.
I februari undertecknade EU-kommissionen och Marocko ett tillägg till handelsavtalet, som ska göra det möjligt för Marocko att fortsätta berika sig på Västsaharas naturtillgångar. Nu är det upp till Ministerrådet och sedan EU-parlamentet att besluta om man vill godkänna detta rättsvidriga avtal.
Detta nya avtal står helt i strid med EU-domstolens dom från december 2016. Där sägs uttryckligen att EU och Marocko inte kan teckna associations- och handelsavtal om Västsahara, eftersom Västsahara inte tillhör Marocko. Dessutom slår domstolen fast att Polisario Front är västsahariernas legitima representant.
Sedan domen föll har den marockanska exporten av fosfat, fisk och grönsaker från ockuperade Västsahara ändå fortsatt som vanligt till EU-länderna. EU-kommissionen startade dessutom omedelbart försöken att kringgå EU-domstolens dom.
I maj 2017 beslutade tyvärr och obegripligt den svenska regeringen att godkänna förhandlingsmandatet för kommissionen att förhandla fram ett tilläggsavtal där handel med Västsaharas territorium ska ingå.
I den svenska EU-nämnden röstade Vänsterpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna emot beslutet.
På en fråga från riksdagsledamoten Lotta Johnsson Fornarve (V) svarade utrikesminister Margot Wallström i juni att ” En förutsättning för att Sverige ska kunna ställa sig bakom ett framtida avtal mellan EU och Marocko är att detta respekterar folkrätten, inklusive domen från EU-domstolen.” Sverige krävde dessutom transparens och insyn i förhandlingarna.
Under hösten har förhandlingar pågått – utan medverkan från västsahariernas representant Polisario Front.
De svenska EU-parlamentarikerna Jytte Guteland (S), Bodil Valero (MP) och Malin Björk (V) har förgäves försökt få insyn i förhandlingarna.
I oktober flög Jytte Guteland och Bodil Valero från Kanarieöarna till Västsaharas huvudstad El Aaiún för att med egna ögon se och prata med västsaharier. De tilläts inte gå av planet. ”Ni är inte välkomna”, meddelade den marockanske borgmästaren i den ockuperade huvudstaden.
Marocko vill till varje pris fortsätta berika sig på det ockuperade Västsaharas naturresurser och varor.
Det är ingen hemlighet att EU är beroende av Marocko som vakthund mot migranter som försöker ta sig över Gibraltar sund. Marocko har dessutom Frankrike som vapendragare. Säkerligen är Sverige utsatt första starka påtryckningar.
Nu gäller det att Sverige i Ministerrådet och därefter svenskarna i EU-parlamentet inte viker ner sig utan röstar nej till tilläggsavtalet som skulle göra det möjligt för Marocko att fortsätta plundra Västsahara – med EU:s goda vilja.
Ett sådant avtal skulle innebära att EU-domstolen dom inte ens respekteras av EU självt.
Samtidigt väntar cirka 165 000 alltmer frustrerade västsaharier i flyktingläger i Algeriet på att få återvända till ett självständigt Västsahara. De har väntat i 42 år.
Lena Thunberg, redaktör för Tidskriften Västsahara
