Ralph – en solidarist

Ur Västsahara 4/2018

Ingen bra förening utan en bra kassör. Så är det verkligen.

Under 17 år var Ralph Praming det stora professionella stödet för tidskriftens bokföring och ekonomi. Under de åren var det dessutom många prenumerantregister och register över ”gratismottagare” att hålla reda och ändra på.

Vi har skickat ut tidskriften Västsahara till ett stort antal mottagare som vi själva valt ut; riksdagsledamöter, regeringsföreträdare, politiska partier, ungdomsförbund, humanitära organisationer och framför allt media – förutom till våra prenumeranter.

2002 tog Ralph Praming över skötseln av ekonomin för Föreningen Västsahara (som numera heter Svenska Västsaharakommittén). Den skötte han med fast hand fram till 2017, då detta ideella arbete övertogs av Ulf Halldin.

Ralph hade uppnått den aktningsvärda åldern 78 år och tyckte att han hade gjort sitt. Nya och gamla uppgifter i privatlivet i Norrlands glesbygd krävde sin tid. Så gjorde också annat föreningsliv.

Ralph har sina rötter i Afrikagrupperna men intresset för Västsahara kom tidigt.

– Jag gjorde faktiskt mitt första och enda besök i Polisarios flyktingläger i Algeriet i augusti 1976, berättar Ralph.

Han hade varit med om att starta Stockholms Afrikagrupp 1972. Arbetet inriktades på stöd till befrielserörelser i framför allt södra Afrika.

Fyra år senare reste han tillsammans med Jerker Lundekvist till flyktinglägren för att träffa Polisarioledare och skaffa sig en bild av denna nya befrielserörelse och situationen i lägren. Jerker hade dessutom vistats en tid i Algeriet och där arbetat som sjukhusarkitekt.

1976 rådde det krigstillstånd och situationen i flyktinglägret var kaotisk. Den marockanska ockupationen, flykten, uppbyggnaden av flyktinglägren hade startat bara nio månader tidigare.

– Många kvinnor var obeslöjade, körde bil och var som jag upplevde förhållandevis jämställda med männen. Polisario var i många avseende en förebild som befrielserörelse, säger Ralph.

Resan till flyktinglägren satte spår. Men det var hos Afrikagrupperna och i uppbyggnaden av Solidaritetsrörelsens Hus som Ralph la mycket av sitt engagemang på fritiden mellan 1976 och 2002.

Han hade en samhällsvetenskaplig utbildning, hade arbetat på Sida och många år på den progressiva Jakobsbergs folkhögskola. Där fanns en solidaritetsgrupp som satsade på och arbeta för information om Västsahara. En annan av lärarna var med i Föreningen Västsahara och frågade 2002 om Ralph kunde ställa upp som kassör, eftersom den dåvarande skulle avgå. Det kunde Ralph tänka sig.

I 15 år arbetade Ralph och jag ihop med tidskriften. Det har varit ett fantastiskt bra samarbete – oftast per telefon på grund av avståndet Ångermanland – Göteborg. Jag har lärt mig mycket. Ralph har alltid snabbt levererat de uppgifter jag har behövt. Ekonomin har skötts på ett exemplariskt sätt.

– Ja, vi har växt tillsammans med arbetet med tidskriften och informationsprojekten! säger Ralph.

Engagemanget för Västsahara fortsätter.  De djupa orättvisorna, EU:s nonchalans och FN:s undfallenhet fortsätter att uppröra solidaritetsmänniskan Ralph, när jag träffar honom i Solidaritetshuset i Stockholm i oktober.

Lena Thunberg