Sahara Marathon – inte bara en tuff tävling.
För två veckor sedan kom jag hem från västsahariska flyktinglägren i södra Algeriet. Det är tredje gången jag är där för att springa Sahara Marathon – 42 km i sand. Ett lopp som lockar både extremsportare och solidaritetsarbetare och vars syfte är att uppmärksamma Marockos ockupation av Västsahara.
Det är ett av världens tuffaste lopp, vilket inte bara har att göra med banan i sig, som visserligen är utmanande, sandig och teknisk, utan även situationen runt omkring. Alla löpare bor hos västsahariska familjer i flyktinglägret Smara, och får på så vis en liten glimt av hur livet i dessa segmenterade flyktingläger kan se ut. Jag bodde som tidigare hos min vän Dakhna. Denna gång var också min mamma och morbror med i gruppen på 15 personer från Sverige.
Att besöka Smara ger på många sätt dubbla känslor. De fina mötena och samtalen med personer och organisationer blandas med en känsla av tristess och hopplöshet. Situationen i lägren är uppriktigt sagt svår. Det finns ingen naturlig tillgång till vatten, så dricksvatten kommer i stora tankbilar en gång i veckan, marken är torr och näringsfattig, vilket gör att odling är svårt (även om det förekommer odlingsprojekt) och det mesta består av sand, sten och skräp. Det är nog inte tänkt att människor ska bo på denna rätt så ogästvänliga plats där inget växer. Men det var alltså hit människor 1976 kom för att få skydd från kriget mellan Marocko och Västsahara, och här är de 44 år senare kvar. Fortfarande redo att återvända hem till sitt land.
När jag funderar över om jag kan se någon förändring från föregående år blir den spontana tanken nej. Vardagen är lika stilla som förut, gästfriheten lika fantastisk och väntan lika lång. Kvinnornas färgglada melfas fladdrar likadant i vinden och majoriteten är fortfarande beroende av matbistånd. Varje månad får familjerna ris, mjöl, mjölk, linser, olja och socker. Ibland finns det färskvaror, ibland inte.
Men så samtidigt, klart att det händer saker. Dakhna har byggt om sitt hus. Fixat TV till ett av rummen och rustat upp väggarna i vardagsrummet. Hon pratar om att renovera köket och fixa badrummet. I centrala Smara finns en pizzeria och restaurang. Alla har el nu, till skillnad från första gången jag var där 2016. Och majoriteten av befolkningen har mobiltelefoner som de kopplar upp sig på i tid och otid, precis som överallt i världen.
Mitt i detta tycker jag mig också se en ökad frustration. Folk är trötta på att vänta och i en undersökning av ickevåldsorganisationen NOVA framkom det att ca 60 procent av de unga ser krig som främsta lösning på konflikten. Och trots att jag ryser av tanken på krig så förstår jag det också. För vem orkar vänta år efter år på att kunna planera för sitt liv och sin framtid? Vem orkar fortsätta lägga sina förhoppningar hos FN som ingenting gör?
Jag har visserligen hört från organisationer och personer att allt prat om krig kanske bara är just prat, men jag tror ändå att det är dags att ta det på allvar. I omvärldens kompakta tystnad kring det västsahariska folkets situation, har jag och andra maratondeltagare ett ansvar att berätta om denna livslånga väntan som håller på att trötta ut ett helt folk. 44 år har gått. Hur länge till orkar människor vänta? Vad händer när tålamodet är slut? Och borde vi inte agera innan det är för sent?
Ylva Zetterlund
