Saharabulletinen, ungdomsbesök och gatuteater på 80-talet

Ur Västsahara nr  2/2018

– Gatuteater var väl egentligen inte min grej. Att göra Saharabulletinen passade mig mycket bättre, berättar Peter Kinlund och skrattar.

1981 skapade han tidskriften tillsammans med några andra Västsaharaaktivister. I cirka 10 års tid producerade han, skrev eller översatte de flesta artiklarna. Den första Saharabulletinen bestod av några A4-sidor som kopierades och häftades ihop men sedan utvecklades den.

– Vi satt i början och klippte och klistrade på golvet på Sidas tryckeri, där Peter jobbade ibland, berättar Maria Lindman.

1978 reste ett gäng ungdomar, Agneta, Ingrid, Marianne, Rut och Kennet från Vilhelminas resande folkhögskola till Nigeria. På hemvägen i Alger träffade de representanter för Polisario och blev mer gripna av denna historia än av Nigeria.

Ett år senare 1979 åkte Rut och Kennet till de västsahariska flyktinglägren i en lastbil fullastad med insamlat skol- och sjukvårdsmaterial. Då hade de lärt känna Polisarios unge representant i Stockholm, Salek Seghair.

Efter hemkomsten bildade ungdomarna Föreningen Västsahara.

Nästan 40 år senare träffar jag Peter Kinlund och Maria Lindman på Kulturhuset i Stockholm en lördag i april 2018.

– Jag träffade Ingrid när jag läste till fritidspedagog i Uppsala 1981, berättar Maria. Hon föreslog ett besök till Skurups resande folkhögskola i Skåne för att träffa en grupp ungdomar som nyss besökt flyktinglägren i Algeriet.

I Skurup träffade de Peter Kinlund. Han gick en ett-årig kurs på folkhögskolan och hade just varit i Nigeria. På hemvägen fick elva av kursdeltagarna möjlighet att besöka de västsahariska flyktinglägren.

De två folkhögskolorna i Vilhelmina och Skurup var utlöpare av Tvind-rörelsen i Danmark, vars ledare många år senare fälldes för bedrägeri och oegentligheter.

– Jag var besviken och upprörd över kursen. Kvalitet och kunskap var inget värt. En del liknade mest en sekt, berättar Peter.

Men det fyra dagar långa besöket i de västsahariska flyktinglägren och befriat område, utanför kursen, var något helt annat.

– Lägren var välorganiserade, där fanns skolor och sjukhus. Jag fick ett väldigt gott intryck. Här fanns något man kunde ställa upp på och hjälpa till med.

Sommaren 1981 gick både Maria och Peter aktivt med i Föreningen Västsahara. Den lilla gruppen på cirka tio personer bedrev informationsverksamhet med utställningar och information om Västsahara tillsammans med Polisarios representant den då 25-årige Salek Seghair.

– Vi var alla i samma ålder, vi var unga och entusiastiska, men det var den jämnårige och trevlige Salek som gjorde att det blev så bra. Vi blev en slags familj. Salek blev vår vän och vi ville ju hjälpa hans folk! Han lärde sig av oss hur Sverige fungerar och vi lärde oss massor av honom, säger Maria.

Föreningen gjorde också arbetsutflykter tillsammans; paddling på sommaren och skidåkning på vintern.

Två månader tidigare hade jag träffat Salek och han berättade då lyriskt om tiden för länge sedan i Sverige och det fantastiska samarbetet med de unga svenskarna.

– Vi hade informationshelger med gatuteater och möten i en rad städer som Falun, Örebro, Eskilstuna och Mariehamn på Åland. Vi valde städer som vi hade anknytning till, ringde lokaltidningarna och bad dem intervjua oss och skriva om våra arrangemang. Och det gjorde de, säger Maria.

– På gatuteatern var Peter Västsahara och hoppade runt i en ljusblå lång västsaharisk draa, jag var Marocko och några andra var Mauretanien och FN, berättar Maria entusiastiskt.

– På mötena visade vi diabilder från lägren och berättade. Ofta ställde kommunerna upp med möteslokaler gratis. Vi övernattade hos släkt, vänner och bekanta.

1982 startade Föreningen Västsahara ungdomsbesök till Sverige, inspirerade av att en dansk grupp genomfört liknande besök. Varje sommar kom en grupp på cirka 12 västsahariska barn från flyktinglägren i öknen för att besöka Sverige under en månad. De bodde på en fritidsgård i Södertälje, som lånats ut av kommunen. Många ställde upp. Mat, kläder och annan utrustning ”tiggde” Föreningen Västsahara ihop i butiker.

– Vi gick helt enkelt till olika affärer och frågade om de ville skänka något och det ville nästan alla! Vi kände oss också så stolta över det vi gjorde och överallt träffade vi på intresserade, positiva och uppmuntrande personer.

Pengar fick man bland annat in genom att baka och sälja på torget i Södertälje under höst och vår. Den stora kostnaden var flygbiljetterna. Här sökte man bidrag från olika håll.

Barnen/ungdomarna gjorde succé på många sätt. De uppträdde med sång och dans och blev inbjudna till bland annat till  Kungsträdgården, Scouterna, SMU, Unga Örnar, SSU, Gotland, Emmaus Björkå i Småland och Åland. Det blev många möten med en lång rad politiker från olika partier. Men det blev också tid till lek och spel blandat med studiebesök på både dagis och ålderdomshem och Skansen förstås. Efter några år kom också Ystads Fredsgrupp och Föreningen Västsaharas lokalgrupp i Göteborg med och tog hand om ungdomarna en vecka var.

– Det här var en särskild period i våra liv. Vi förstod vikten av vårt gemensamma arbete och att vi faktiskt kunde påverka. Vi var så uppfyllda av att vi kunde vara med tills Västsahara befriades. Nu i efterhand kan man ju säga att det inte ledde till mycket mer än fina minnen för oss. Men för mig har den ändå präglat hela livet: Allt är möjligt. Jag kan, menar Maria.

– Men det var en helt annan tid då. Sverige stod för solidaritet.

– Vi var ju unga och sökande och ganska naiva men vi ville uträtta något. Vår verksamhet var inte toppstyrd utan man kände en stor glädje i det gemensamma arbetet för en viktig sak, säger Peter.

Med tiden splittrades dock de unga entusiasterna i Föreningen Västsahara för att de bildade familj och fick jobb.

Men Maria Lindman fortsatte i Föreningen Västsahara genom att bli den som skickade ut Saharabulletinen och höll koll på prenumerantregistret. Fyra gånger om året träffas Marianne Carlsson och Maria fortfarande för att klistra etiketter, lägga tidskriften Västsahara (som den numera heter) i kuvert och skicka i väg den.

Peter Kinlund är numera universitetslektor i kulturgeografi vid Stockholms universitet.

– Intresset finns kvar men andra frågor har tagit över, säger han, som fortsätter att prenumerera på tidskriften Västsahara.

Varför är det så få forskare som intresserar sig för Västsahara-frågan?

– Frågan är nog inte tillräckligt komplex! Den är svartvit, för enkel, och därmed inte spännande, tror Peter.

– Dessutom är det få forskare i Sverige som kan spanska och franska. Eftersom landet formellt är i krig är det naturligtvis också svårt att bedriva forskning.

Och vad hände med Saharabulletinen? Jo, den flyttade till Göteborg i början av 90-talet och bytte senare namn till Västsahara. Men det är en annan historia…

Lena Thunberg