Seminarium om Västsahara: Att svika ett folk
Lördagen 12 oktober i Lund genomfördes ett seminarium om Västsahara med föreläsning av Anna Roxvall, film från RåFILM och panelsamtal med Anna Roxvall, Åse Webeklint och Dan Wergelius. Arrangörer var SAFRAN (Södra Afrikaföreningen i Skåne), ABF Mittskåne, ABF Skåne, Olof Palmes internationella center och RåFILM.
Seminariet blev mycket lyckat. Det var informativt, intressant och delvis spännande. Västsaharafrågan har mycket liten uppmärksamhet i media och är okänd för många. Men efter detta seminarium var det nog ingen som gick hem utan att känna sig upplyst om en så viktig fråga.
“Att svika ett folk”var titeln på Anna Roxvalls mycket engagerade och informativa föreläsning. Den var baserad på hennes och Johan Perssons bok Västsahara inifrån – Att svika ett folk, men vi fick också veta saker som inte går att läsa sig till i medier.
Anna börjar med att kort dra den historiska bakgrunden från Spanska Sahara till nuläget med ockuperat och befriat område, muren och flyktinglägren i Algeriet. Den folkomröstning om självständighet som skulle äga rum 1992 har ännu inte ägt rum. FN-styrkan MINURSO som skapats för att övervaka folkomröstningen är fortfarande kvar och kostar pengar utan att det händer något.
Anna och Johan träffar den gamle Polisario-soldaten Habib Lahwaimad i det befriade området. De vill höra honom berätta om kriget när det ännu pågick. Han är nu 70 år och har återgått till nomadlivet. Habib är en av de sista krigsfångarna som Marocko släppt efter eldupphör.
När Habib var 23 år fick han jobb i fosfatgruvan Bou Craa, som just kommit i gång. Han anslöt sig till Polisario 1973 och insåg då att de flesta av hans kolleger redan var medlemmar. Alla donerade en liten summa av lönen till kampen. Gruvarbetarna hade bra betalt och gruvan var därför ekonomiskt viktigt för Polisario de första åren. När kriget tog fart 1975 fick Habib order att stanna i gruvan för att kunna assistera vid framtida militära insatser. Men han ville slåss och gav sig iväg.
Polisario hade 1 000–2 000 man, bristfälligt beväpnade. Marocko hade cirka 80 000 och moderna vapen, stridsvagnar och flyg. Nästan alla Polisario-soldater kom från nomadfamiljer och genom kunskap om terrängen kunde de utföra oväntade gerillaattacker, ständigt ändra sina positioner och hindra marockanernas försörjningsvägar. Det skulle bli ett utnötningskrig.
Polisario hade framgångar med sina ständiga bakhåll men då bytte Marocko strategi. De började säkra och minera områden och bygga vallar runt dem. Habib berättar hur de röjde minorna så att de ändå kunde gå till attack. Men med hjälp från USA, Israel och Frankrike kunde Marocko bygga en mur som effektivt höll Polisario utanför. Kriget gick in i ett dödläge och så småningom utfärdades eldupphör och vapenvila.
Som i alla krig drabbades civilbefolkningen. Det gällde att antingen välja att leva under ockupation eller fly, vilket de flesta gjorde. Familjer till Polisario-soldater förföljdes och till och med avrättades. Minst 175 000 flyktingar hamnade i lägren i ”Djävulens trädgård” som området i Algeriet kallas. Med temperaturer upp mot 50 grader på sommaren och ner mot noll grader på vintern går det inte att försörja sig. För överlevnad är människorna här helt beroende av internationellt bistånd.
Det internationella samfundet har hållit igång detta ohållbara tillstånd i drygt 40 år. Drygt 40 år av tristess. ”Livet är dammigt, fult och tråkigt”, säger en kvinna i ett av lägren. Varje dag är den andra lik. ”Som det nu är sitter jag bara hemma, äter, kollar på TV och blir fet.” Hennes man letar meteoriter. Allt har stannat av. ”FN matar oss så att vi ska stanna kvar här”. Kvinnorna hade en stor och viktig roll under kriget men den har krackelerat.
Många av ungdomarna är utbildade i Algeriet. Utbildningen är gratis, men när de är färdiga får de inte jobba där. Tillbaka i lägren har de inget att göra. Andra ungdomar menar att utbildning är poänglös. De tar tillfälliga påhugg, kör bil, gör tegelstenar, bygger, köper och säljer grejer.
Ungdomarna är trötta på att inget händer. De är trötta på FN och Polisarios politiker. De upplever att deras föräldrar fortfarande är lojala med de beslut som tas av rörelsen. Själva är de inte det. ”Vi har bråkat så mycket att jag blivit utslängd ur hemmet ett par gånger”, säger en av ungdomarna. De pratar om att gå i krig igen. Då offrar de sina liv för någonting viktigt.
Anna och Johan träffar Abd, som är soldat i en specialstyrka inom Polisario, som bekämpar drogsmugglingen som går från Marocko genom Västsahara. Han hoppade av skolan och gick in i armén som 17-åring. Abds enhet var stationerad i norr, när det 2016 började hända saker i söder i Guegueratområdet, en smal landsträcka mellan Västsahara och Mauretanien.
Marocko hade börjat ett vägbygge med soldater som skydd i skyddszonen där inga beväpnade styrkor får befinna sig. Ett klart brott mot vapenvilan. Polisario körde fram stridsvagnar och luftvärn och alla gerillasoldater fick order att göra sig redo. Även Abds enhet fick samma order. Marockos och Polisarios soldater stod mindre än 100 meter från varandra. Inte sedan vapenvilan hade parterna varit så nära en konfrontation. Men efter påtryckningar från FN och omvärlden drog sig parterna tillbaka. Abd och hans soldatkolleger blev besvikna. De hade hoppats på krig.
Västsaharafrågan har kört fast. Fosfatfyndigheterna är inte längre den viktigaste frågan. Inget västland har erkänt Västsahara. EU-länder vill inte stöta sig med Marocko. Det gäller fiskerättigheter, som EU olagligt vill ha tillgång till. Det gäller också det samarbete som USA och Frankrike har med Marockos säkerhetstjänst. Marocko kan hota med att underlätta för båtflyktingarna, vilket är skräcken för EU. FN:s säkerhetsråd är lamslaget, eftersom Frankrike hela tiden blockerar påtryckningar mot Marocko, Frankrikes allierade. Länder som kanske skulle kunna erkänna Västsahara dras ned i ”det realpolitiska träsket”. Måste det smälla för att förändringar ska ske?
“3 Stolen Cameras” heter filmen som visades. Det är en kortfilm skapad i samarbete mellan den västsahariska gruppen Equipe Media och det svenska kooperativet RåFILM. Det är inspelad i hemlighet under svåra förhållanden i ockuperade Västsahara och visar brutala övergrepp på fredliga demonstranter, inklusive kvinnor och barn.
De som filmat och som upptäckts av polisen får sina kameror beslagtagna, vilket filmens titel syftar på. Dessutom blir de grovt misshandlade och dömda till fängelse. Filmen visar den rörliga bildens kraft i kampen. Inga journalister släpps in i Västsahara och de bilder som når omvärlden, är det material som Equipe Media lyckas filma i smyg.
Dan Wergelius, kommunikatör i Olof Palmes internationella center, ledde och deltog i panelsamtal med Anna Roxvall och Åse Webeklint, ombudsman i ABF Skåne och som besökte Västsahara för 25 år sedan.
En stor del av samtalet handlade om då och nu och eventuella förändringar. När Åse var på plats träffade hon mest bara kvinnor, men de var starka och organiserade samhället. Männen var vid fronten. Nu finns alla i lägren och passiviseringen är stor. Anna menar att det finns väldigt lite uppfinningsrikedom hos Polisario och att det inte händer någonting. Dessutom trappar Polisario-ledarna av på grund av ålder. Men ”det finns en kraft som vi inte har sett ännu”.
Levnadsförhållandena är svåra. Bland barn under fem år är vart femte undernärt och ännu fler har anemi. Barnadödligheten har varit hög men överlevnaden har blivit bättre. Det finns el i lägren, bland annat från solceller. Grundrundvattnet innehåller salt. Avsaltning finns men det räcker inte. Panelen gör jämförelser med ockupationen av Palestina. Skillnaden är stor. Palestinafrågan har mycket större internationell uppmärksamhet och många länder engagerar sig på olika sätt, för eller emot. Omvärldens svala intresse för Västsahara-frågan är ett stort problem. I andra konfliktomområden smäller och krigas det. Det leder till uppmärksamhet. Västsaharakonflikten är en tyst konflikt. Det måste smälla någonstans.
Text och foto: Bo Furugren, SAFRAN
