Sverige måste erkänna Västsahara och fördöma ockupationen
Denna debattartikel publicerades i Göteborgs-Posten 29 december:
I november bröts det 30-åriga eldupphöret mellan Marocko och Västsahara då Marocko angrep demonstranter vid gränsen. Detta är en mycket olycklig utveckling. Samtidigt använder president Trump sina sista dagar till att lägga krokben för fredsprocessen vilket är djupt oansvarigt och sätter fokus på att andra länder måste agera. En viktig pusselbit är att Sverige och andra EU-länder erkänner Västsahara som en stat, skriver riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson Janine Alm Ericson (Miljöpartiet) och Aida Badeli (språkrör för Grön Ungdom):
I 45 år har Marockos olagliga ockupation av Västsahara pågått, med ett stort mänskligt lidande. På bara några veckor har konfliktnivåerna i det som brukar kallas Afrikas sista koloni snabbt trappats upp.
Maktskiftet på andra sidan Atlanten kan inte komma fort nog. Medan Trumps makt håller på att glida honom ur händerna fortsätter USA:s president att sprida osäkerhet i världen, vilket i och för sig under de senaste åren blivit en form av paradgren för administrationen. Via sitt twitterkonto deklarerade Donald Trump för ett tag sedan att USA anser att det ockuperade Västsahara rättmätigt tillhör ockupationsmakten Marocko. Beskedet kom som en del av en diplomatisk kohandel, där Marocko samtidigt etablerar diplomatiska relationer med Israel.
Det är ett livsfarligt och oansvarigt besked från den amerikanske presidenten, som riskerar göra stor skada och förlänga en redan flera decennier lång konflikt och ockupation, som lett till stort lidande för alla som lever under den och på flykt från den.
På bara några veckor har konfliktnivåerna i det som brukar kallas Afrikas sista koloni snabbt trappats upp. I Västsahara är vapenvilan bruten och att USA nu går ut med att de ser på landet som en del av Marocko gör att utsikterna för fred och en utveckling, som går i linje med folkrätten, ter sig som allt mer avlägsen.
I 45 år har Marockos olagliga ockupation av Västsahara pågått, med ett stort mänskligt lidande. Majoriteten av västsaharierna bor i flyktingläger i Algeriet och många barn har vuxit upp och levt hela sina liv under fruktansvärda förhållanden. I den ockuperade delen av landet riskerar de som vågar kritisera ockupationsmakten livet. Säkerhetspolisen håller västsaharierna i ett skräckvälde där godtyckliga fängslanden och försvinnanden är vardag.
Det 30-åriga eldupphör, som rådde mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario i Västsahara, bröts den 13 november, när Marocko gick till angrepp mot demonstranter vid gränsen. Marockos agerande är en allvarlig kränkning av fredsavtalet mellan Västsahara och Marocko. Genom handlandet har säkerheten i regionen satts i gungning och nu behöver ljuset riktas mot en långsiktig lösning som ger västsaharierna rätt till sitt land. Marocko måste ut ur Västsahara en gång för alla.
Idag delar en 270 mil lång mur Västsaharas territorium i två. Den ockuperade delen vid havet med det rika fisket och vattentillgångarna, och det befriade området som ligger i öknen. Inget EU-land har erkänt Marockos krav på Västsaharas territorium, som redan avfärdades i Haagdomstolen 1975. I decennier har omvärlden och EU tyst sett på medan Marocko tagit naturresurserna. Istället för att kraftigt agera har unionen, trots Gröna protester, tecknat olagliga fiskeavtal och handelsavtal med Marocko som inkluderar Västsaharas territorium. Eftersom ockupationsmakten lever gott på det västsahariska folket, fortsätter förtrycket.
I minst två separata domar har EU-domstolen slagit fast, att de avtal som tecknas mellan EU och Marocko inte kan omfatta Västsahara – av den enkla anledningen att Västsahara inte tillhör Marocko. Men trots det fortsätter stölden.
Polisario har bett FN:s generalsekreterare och säkerhetsråd att ingripa och nu är det dags för omvärlden att agera. FN:s fredsbevarande styrka MINURSO måste ges mandat att ingripa för att se till att fredsavtalet respekteras. FN måste se till att fullfölja sitt uppdrag och möjliggöra en folkomröstning om självbestämmande för västsaharierna. Dagarna för det som anses vara Afrikas sista kolonialvälde måste vara räknade.
1988 godtog parterna i konflikten en plan för folkomröstning, som skulle låta invånarna i området välja mellan självständighet å ena sidan och en ökad integration med Marocko å andra sidan. Trots att det gått över 30 år har folkomröstningen än idag inte ägt rum. För att ha en rimlig chans till lösning av konflikten måste processen för att få till stånd den utlovade folkomröstningen kraftigt snabbas på och prioriteras.
Ockupationen måste få ett slut. Det västsahariska folket har rätt till frihet och självbestämmande och omvärlden har en skyldighet att agera – inte blockera processen.
Att USA:s bortröstade president nu använder sina sista dagar vid makten med att göra sitt yttersta för att lägga krokben på en redan haltande fredsprocess är förkastligt och djupt oansvarigt, men det sätter också ljus på att omvärlden måste klara av att agera i konflikten. Det återstår att se vad den inkommande Biden-administrationen kan göra för att reparera en del av den skada Trump gjort mot folkrätten.
Miljöpartiet vill också att Sverige erkänner Västsahara som stat. Erkännanden från EU-länder är en viktig pusselbit och ett svenskt erkännande skulle sända en viktig och tydlig signal till omvärlden och den frihetsrörelse som tror på fred och en demokratisk utveckling i regionen. I kampen för fred och frihet finns ingen tid att förlora.
Aida Badeli (MP) Språkrör Grön Ungdom
Janine Alm Ericson (MP) Utrikespolitisk talesperson
