Tre dagar i ockuperade Västsahara

Ur Västsahara nr 4/2018
Den finska EU-parlamentarikern Heidi Hautala (De gröna) besökte ockuperade Västsahara hösten 2018. Här beskriver hon besöket och de stora svårigheter hon hade att få träffa västsahariska aktivister:

I december 2016 fastslog EU-domstolen att Marocko inte har någon rätt till Västsahara. Därför är handelsavtalet mellan EU och Marocko illegalt när det gäller detta territorium.

Domen, som egentligen är ett konstaterande av fakta, ledde till att den fastfrusna Västsaharakonflikten hamnade överst på EU:s agenda efter mer än 40 år av europeisk passivitet eller snarare diskret acceptans av en illegal ockupationsmakt i Afrikas sista koloni.

I stället för att följa domslutet och förhandla fram ett separat avtal med den FN-erkända representanten för Västsaharas folk, Polisario Front, valde EU-kommissionen att till varje pris prioritera att relationerna med partner Marocko fortsätter.

I en diplomatisk virvelvind förhandlade Kommissionen och Marocko fram en lösning som skulle innebära att Västsahara fortsätter att vara en del av kommande avtal. Man håller nu andan medan EU-parlamentet bedömer detta förslag.

I stället för att säkra ett ”godkännande från Västsaharas folk”, som EU-domstolen kräver, reste Kommissionen till Rabat för att ”konsultera” med representanter för ”människor som berörs av avtalet” och för att värdera möjliga fördelar för ”den lokala” befolkningen”.

Det senare alternativet innebär att en illegal och massiv marockansk demografisk ingenjörskonst accepteras. Den har lett till att den ursprungliga västsahariska befolkningen har blivit en minoritet i sitt eget land.

En överväldigande del av de ”konsulterade” intressenterna bestod av marockanska eller lokala representanter, som har ett direkt intresse av att bevara status quo.

En uppskattning visar att av 112 intressenter, som Kommissionen säger sig ha konsulterat, har 94 vägrat delta eller inte bjudits in till sådana samtal.

Efter flera påstötningar från De gröna/EFA-parlamentariker var Kommissionen tvungen att medge att den inte förfogar över några som helst data om den nuvarande handeln med och från Västsahara.

En delegation från Utskottet för internationell handel (INTA), där jag själv ingick, besökte städerna Dakhla och Laayoune i september.

Själva programmet för besöket hade godkänts av marockanska myndigheter, som tillsammans med en stor grupp ”officiella journalister” följde med oss till varje möte.

Dessutom reste inte INTA-delegationen utanför den del som är ockuperad av Marocko.

Vi förstod dock att de marockanska myndigheterna är stenhårda, när det gäller intentionen att fortsätta märka produkter från Västsahara med Marocko, även om EU-domstolens dom tydligt slår fast att Västsahara och Marocko är ”två separata och tydliga territorier”.

Att detta stämde stod klart för mig, när jag bestämde mig för att ha ett möte med några västsahariska aktivister.

De marockanska myndigheterna använde sig av ett skolboksexempel på hur man trakasserar människorättsförsvarare: Aktivisterna greps för att de inte hade haft bilbälten på sig.

Efter att ha diskuterat i timmar med en mycket stor grupp civilklädda poliser – definitivt fler än vad som behövdes för en mindre trafikförseelse – och efter att ha blivit tillsagd på ett ganska aggressivt sätt att jag inte skulle ha några möten utanför själva uppdraget, lyckades vi ge oss iväg och till slut ha vårt möte i gryningen.

Jag undrar hur trafikpolisen kunde ha så mycket information.

Västsaharierna, som vi träffade, berättade att deras dagliga liv är fullt av sådana händelser. De visade fler videoinspelningar av en demonstration som hade ägt rum samma dag.

Några av demonstranterna hamnade på sjukhus på grund av polisbrutalitet. Allt detta hände alltså samtidigt som delegationen med EU-parlamentarikerna åt lyxmat hos de Marocko-installerade lokala myndigheterna. Där presenterades fantastiska utvecklingsprojekt som en välvillig marockansk administration förhandlat fram i ett nytt avtal.

Några i EU-parlamentet hävdar att ”vi ska inte motarbeta utveckling” i Västsahara och att om vi opponerar oss mot för det föreslagna avtalet skulle det skada befolkningen, eftersom avtalet innebär handel, jobb och inkomster.

Det här uttalandet bortser helt från fundamentala fakta: Det här avtalet skulle befästa Marockos illegala annektering av Västsahara och gå helt emot de FN-ledda fredsansträngningarna, genom att dela Västsaharas territorium i två delar och stärka den ena parten i konflikten.

Vad finns det för anledning för Marocko att verkligen engagera sig i de FN-ledda fredssamtal som planeras till början av december, när de har EU:s välsignelse att fortsätta att strunta i internationell lag och när de är på väg att få fler fördelar av ett nytt handelsavtal med Bryssel?

Om EU-parlamentet godkänner detta avtal, kommer EU-domstolen säkerligen slår ned på det.

Vi måste stå fast vid den internationella lagens principer i stället för att underteckna avtal som helt klart går emot rättsstatsprincipen och det västsahariska folkets rätt att återförenas och utöva sin rätt till självbestämmande. Vårt rykte och ett folks öde står på spel.

Heidi Hautala, finsk EU-parlamentariker (De gröna) och vice ordförande i EU-parlamentet

Publicerad EUobserver 11/10 Översättning från engelska: Lena Thunberg