Vägen framåt för Västsahara

 Ur Västsahara nr 4/2015

Den här artikeln publicerades i Tidskriften Västsahara nr 4 /2015 efter ett seminarium i riksdagshuset, där Aminatou Haidar, en av 2019 års fyra Right Livelihoodpristagare, deltog:

Cirka 200 personer kom till riksdagens andrakammarsal 15 oktober för att lyssna på ”Vägen framåt för Västsahara – 40 år av ockupation”, ett seminarium organiserat av riksdagsledamöter från S och MP i samarbete med bland andra Emmaus Stockholm. Säkerhetspådraget i riksdagshuset var stort. Två personer från en marockansk delegation som ville protestera lyftes snabbt ut av säkerhetsvakter.

– Tack Sverige som har gett mig asyl, sa Rabab Amidane, som berättade att hon tvingats leva under hemlig identitet på grund av marockanska hot i Sverige. När hon talade på studentmöten i Norge, störtade poliser in i mammans hem i El Aaiun, slog sönder inredning och misshandlade både mamman och 14-åriga lillasystern som hämnd. Själv har hon blivit torterad på polisstationen i Marrakech. Brodern satt fem år i fängelse för att han var med i en förbjuden organisation.

– Jag är född i flyktinglägren i en öken som kallas djävulens trädgård, berättade Senia Ahmed. Tack Sverige för den konserverade makrillen på burk, så bra för oss men konstigt eftersom vårt hav är fullt av fisk. Livet i flyktinglägren är svårt. Nu arbetar jag i Addis Abbeba för Afrikanska unionen, där Västsahara är medlem. En ganska häftig resa från flyktinglägren, sa Senia.

– Vi hoppas på ett svenskt erkännande av Västsahara nu. Det skulle ge både hopp och upprättelse till alla västsaharier. Det skulle också ge en signal om att vi inte är ensamma, sa Aminatou Haidar. När FN-sändebudet Christopher Ross besökte den ockuperade huvudstaden El Aaiún fick Aminatou träffa honom. Hämnden blev att hennes hus omringades och attackerades av poliser i fyra timmar. Hennes barn var vettskrämda.

Ulf B Andersson från Amnesty Press redogjorde för Amnestys rapport i maj om tortyr i Marocko och Västsahara. Den blev inte väl mottagen av regimen. Nu är både Amnesty och Human Rights Watch portförbjudna i Marocko. I rapporten framgår att tortyr används både för att tysta människor och för att tvinga fram bekännelser som sedan används i rättegångar emot de gripna.

Utrikesutskottets ordförande Kenneth G Forslund (S) berättade att den pågående genomlysningen av Västsaharafrågan bland annat handlar om att studera de praktiska förutsättningarna för ett erkännande och möjliga politiska åtgärder för att stoppa ockupationen. I februari kommer rapporten som sedan ska bearbetas politiskt.

– Det här är framför allt en fråga om naturresurser och om prestige. Västsaharierna vill ha tillbaka sitt land, som Marocko inte har rätt till, sa journalisten Fredrik Laurin och berättade om pensionsfonderna som sålt sina aktieinnehav i fosfatimportörer efter att boken Tyst territorium släpptes.

Folkrättsprofessorn Pål Wrange menade att det är förenligt med folkrätten att erkänna Västsahara. En del av territoriet lyder under Polisario. Ockupationen är folkrättsvidrig. Ingen stat har legitim rätt över Västsahara. Därför finns det heller ingen rätt att invända mot ett erkännande.

Det Sverige som medlem i EU också skulle kunna göra, förutom att erkänna Västsahara, är att trycka på EU att inte erkänna Marockos överhöghet över Västsahara, att låta tullen kontrollera ursprunget på importvaror från Marocko och att arbeta för att stärka FN-styrkan Minurso. Dessutom borde Polisarios representation uppgraderas diplomatiskt – om inte Sverige erkänner Västsahara, menade Pål Wrange.

Text och bild: Lena Thunberg