Västsahara i den utrikespolitiska debatten i riksdagen 13 februari

Riksdagens andre vice talman Lotta Johnsson Fornarve (V) höll följande anförande om Västsahara vid den utrikespolitiska debatten:

Fru talman! EU hade nyligen möjlighet att stå upp för sina grundläggande principer, mänskliga rättigheter och folkrätten. EU hade kunnat bidra till att den 44 år långa konflikten om Västsahara hade kommit närmare en fredlig lösning, men gjorde precis tvärtom.

Redan i december 2016 beslutade EU-domstolen att handels- och jordbruksavtalet mellan EU och Marocko inte gäller västsahariska produkter, eftersom Västsahara inte tillhör Marocko. Den 27 februari 2018 beslutade EU-domstolen dessutom att fiskeavtalet mellan Marocko och EU inte gäller Västsahara. Domarna gör klart att det enda sättet att förhandla om avtal som omfattar Västsahara är med det västsahariska folket.

I stället för att följa de entydiga domsluten valde kommissionen att kringgå domstolens beslut och inledde en omförhandling om avtalen för att inkludera Västsahara. Detta är minst sagt anmärkningsvärt.

Till sitt försvar påstår kommissionen att man har fört dialog med lokalbefolkningen i Västsahara. Men att föra dialog med lokalbefolkningen innebär inte att man ska tillfråga de marockanska ockupanterna, vilket var precis vad man gjorde. Cirka 83 västsahariska civila organisationer skrev dessutom till EU-kommissionen och fördömde avtalet, och de hänvisade till Polisario.

Trots det fanns de västsahariska organisatorerna med på den lista som kommissionen presenterade för ministerrådet och EU-parlamentet över organisationer som givit sitt medgivande till avtalet. Med andra ord var det ett rent falskspel. Polisario, som av FN är utsett till västsahariernas enda legitima representant, har över huvud taget inte hörts. Därmed strider avtalet mot EU-domstolens beslut och mot folkrätten.

Den svenska regeringen lade ned sin röst i förhandlingarna om handelsavtalet. Jag menar att det inte är tillräckligt. Den svenska regeringen borde ha använt sin röst i EU och stått upp för folkrätten och röstat nej. Regeringen röstade dock nej till fiskeavtalet, vilket naturligtvis är bra.

Den 16 januari i år röstades handelsavtalet igenom i EU-parlamentet, och i går röstades även fiskeavtalet igenom. En majoritet av de svenska EU-parlamentarikerna lade dock ned sina röster eller röstade nej.

Att avtalen nu har gått igenom kommer tveklöst att bidra till att förlänga konflikten. Naturtillgångarna är själva grundorsaken till Marockos illegala ockupation. Det är genom de stora inkomsterna från fosfat, ett rikt fiske och andra västsahariska tillgångar som Marocko kan finansiera sin ockupation och fortsätta sitt systematiska förtryck av den västsahariska befolkningen.

Nu tvingas Polisario att gå tillbaka till domstolen och starta en ny process. Sveriges regering måste noga följa processen och stå upp för västsaharierna och folkrätten fullt ut i framtiden.

Ett första viktigt steg är att skyndsamt agera för att de statliga AP-fonderna ska dra tillbaka sina investeringar i bolag som verkar på ockuperad mark. Den svenska regeringen måste också se till att svenska företag inte handlar eller verkar i det ockuperade Västsahara. Regeringen måste säkerhetsställa att Sverige inte indirekt finansierar ockupationen.

Västsahara har illegalt ockuperats av Marocko sedan 1975. Det är en ockupation som strider mot FN:s vilja och den internationella domstolen i Haag. År 1991 slöts ett vapenstillestånd, och parterna kom överens om att hålla en folkomröstning övervakad av den FN-ledda styrkan Minurso. Marocko har dock gjort sitt yttersta för att sabotera och förhala processen.

Under slutet av förra året, 2018, återupptogs samtalen mellan parterna i Genève under ledning av FN:s sändebud Horst Köhler, och en andra samtalsrunda är planerad i år. Men för att samtalen ska bli framgångsrika behövs ett engagemang från omvärlden.

För en gångs skull finns det anledning att lyssna till Donald Trumps säkerhetspolitiska rådgivare John Bolton. Han är en person med stor kunskap om Västsahara efter sin tid som FN-ambassadör för USA och medarbetare till James Baker, som låg bakom den tidigare fredsplanen. Bolton menar att den här folkomröstningen, som beslutades 1991, snarast måste komma till stånd.

Det allra viktigaste som Sverige kan göra i det här läget är att trycka på i FN och i andra internationella sammanhang, inte minst i sina bilaterala kontakter, för att se till att folkomröstningen blir av. Det finns ingen annan hållbar lösning. Sverige måste även agera för att Minurso ska få mandat att övervaka de mänskliga rättigheterna.

Det är mycket som står på spel. Om de västsahariska representanterna körs över finns det stor risk för att vapenvilan bryts. Det västsahariska folket börjar få nog, och allt fler röster höjs för att återuppta den väpnade kampen. Världen behöver inte ytterligare en väpnad konflikt. Världen behöver fredliga lösningar med respekt för folkrätten. Efter 44 år av ockupation är det hög tid att västsaharierna får tillbaka sitt land. Men då kan inte omvärlden förhålla sig passivt, utan måste agera.