Västsahariska ungdomar kämpar för sin identitet

– Jag har ett minne som är mycket starkt: Jag var 9 år och hade gått mina 4 timmar i småskolan i El Aaiun på eftermiddagen. När skolklockan ringde sprang jag ut först av alla och det fortaste jag kunde hem. Jag hatade skolan. Den var som ett fängelse, berättar Mahmoud Mansour Lemaadel, västsaharier, nu 29 år och bosatt i den Marocko-ockuperade delen av Västsahara.

Där är den västsahariska befolkningen i minoritet. Alla skolor är marockanska, läroplanen är marockansk och lärarna marockaner. De flesta elever är marockaner.

– De marockanska lärarna struntade i oss. Vi fick ingen hjälp överhuvud taget. Dessutom hånade de vår dialekt och vår kultur. Vi betraktades som underlägsna, vi var svarta jämfört med de marockanska eleverna, som var vita och överlägsna.

– Det var svårt för oss barn; vi gick i en skola, där vi vantrivdes. Det normala är ju att lärare ska hjälpa elever att utvecklas, att få kunskap och bli starka.

– Vi var också utsatta för press från två håll, från skolan och från våra föräldrar. Föräldrarna uppmanade oss att inte prata med lärarna, att inte berätta något om våra familjer, att inte svara på frågor. Lärarna kunde fråga: ”Vad gör din mamma? Vem bor hos er? Hur många är ni i ditt hem? Hur många tekoppar sätter ni fram på bordet?” Det var en psykologisk press på oss. Föräldrar kunde till och med uppmana oss att säga att vi är marockaner. Lärarna fungerade som poliser.

– Jag har ett annat starkt minne från när jag var sju år 1999: Tusentals marockaner deltog i plundring och bränder av västsahariska hem. Min bästa vän var en marockansk pojke. Det värsta var att hans föräldrar också deltog i plundringen av våra hem. Men min vän var ju förstås också ett offer.

Genom hela skolsystemet blir alltså de västsahariska eleverna diskriminerade och eftersatta och lär sig mindre. Det är ett infernaliskt system av den marockanska ockupationsmakten att beröva unga västsaharier inte bara utbildning utan också deras identitet, kultur och självrespekt.

2013 bildade en liten grupp unga västsaharier Nushatta Foundation, en organisation som dels ville informera omvärlden om vad som händer i ockuperade Västsahara, dels ge unga västsaharier kunskap om den egna kulturen, musik och poesi till exempel.

Många unga västsaharier som på olika sätt protesterade mot förhållandena hade gripits, misshandlats och torterats av marockansk polis.

– Vi hade ingen utrustning, bara våra telefoner. Vi ville stärka ungdomarna inför framtiden, ge dem kunskap om den västsahariska kulturen. Kanske kunde de bli författare eller konstnärer, berättar Mansour.

– Vi ville inte bara hamna i våldsamma konfrontationer med marockansk polis, det ledde ju inte till någonting. Strategin var att både stärka identiteten hos de västsahariska ungdomarna och att föra ut information till omvärlden.

– Vi använde mobilkameran och intervjuade folk på gatan. Vi ville också vara tydliga med var och när dessa videoklipp, som vi publicerade i sociala media var tagna. Vilka är offren? Vem är förövaren? Vi ville förklara situationen, hur den marockanska polisen arbetar. Marockanska representanter kommenterar ofta våra filmer internationellt med att ”Detta är civila marockaner.” Vi vill på olika sätt visa att förövarna verkligen är poliser.

– Den marockanska polisen hade ögonen på oss, förföljde oss och genomsökte hus.

– 2020 rusade marockanska poliser in i tre hem och genomsökte och förstörde dem. Det ledde till att några i gruppen flydde till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. De var alltså tvungna att lämna sina familjer och i stället leva i exil.

– I år satt ledaren för vår grupp fängslad i 9 timmar, misshandlad och torterad.

– Jag är naturligtvis rädd själv men det handlar inte om det utan om att veta att man är på rätt spår, att man har valt rätt. Jag vet inte vad som kommer att hända men arbetet måste fortsätta.

– Ingen har rätt att tvinga på oss sina åsikter. Vi har en absolut rätt till självbestämmande, att uttrycka våra egna åsikter.

– Situationen nu är som i pjäsen “I väntan på Godot”. Vi väntar på något ute i öknen men vi vet inte om det kommer. Det är frustrerande, absurt, en helt irrationell situation som Marocko har skapat.

Lena Thunberg