Folket som inte ger sig

51-åriga Soukaina Yaya är en av de modiga västsaharier som envist fortsätter att protestera fredligt mot den marockanska ockupationen. Små manifestationer på gatorna i framförallt huvudstaden El Aaiún fortsätter. Alla västsahariska fackföreningar och människorättsföreningar är förbjudna men människor går ändå ut på gatorna, sätter sig på trottoarerna och ropar slagord. Det brukar inte ta många minuter innan polisen är framme och släpar bort västsaharierna under hugg och slag. En del fängslas, en del misshandlas, kastas in i polisbilar, kläs av nakna och dumpas ute i öknen. Soukaina Yaya sittdemonstrerade den 30 april mot FN-beslutet att inte inkludera skydd för mänskliga rättigheter i mandatet för Västsahara. Hon berättar:

”Vi var en grupp västsahariska unga och gamla kvinnor som gick ut för att delta i en manifestation för att de västsahariska politiska fångarna ska friges. Det var Gdeim Izik Coordination for Peaceful Actions som kallade till demonstration. Klockan var sex på kvällen när vi gick till platsen där vi skulle mötas. Redan då fanns civilklädd polis på plats. De skrek förolämpande saker till oss och hotade att våldta oss. De ropade också ut våra namn och tilltalade oss direkt med oförskämdheter. Vi satte oss ned på trottoaren och höll upp våra plakat. Vi omringades genast av en polisstyrka som kallas Rapid Intervention Police. Vice-chefen för polisstyrkan skrek åt oss: ”Ni ger er av omedelbart eller så krossar vi er.”

Vi svarade att vi hade kommit dit fredligt och att vi bara behövde några minuter för att visa våra plakat och att vi inte tänkte flytta på oss. Vi satt kvar och jag höll upp mitt plakat. Då kom civilklädd marockansk polis och slet sönder våra plakat utan förvarning. Vice polischefen skrek ut ordern om att vi skulle krossas. Var och en av oss omringades av cirka 20 poliser. Mig slog de med batonger och sparkade mig med sina militärkängor över hela kroppen. De sparkade och slog mig till och med i underlivet. Till slut förlorade jag medvetandet. Jag fick höra senare att jag hade varit medvetslös i 20 minuter. En ambulans kom och vi var tre personer som kördes till sjukhus, två kvinnor och en man. Dessutom var det två personer till som var med i ambulansen. Det var alltså fullt med folk i bilen. Ambulansen körde väldigt fort och vårdslöst. Det var smärtsamt för oss som var skadade. På sjukhuset fick vi vänta i en halvtimme fick jag senare höra. Jag blev undersökt och det visade sig att jag hade skador på ena njuren. Jag spydde nästan hela tiden och hade väldigt ont. Jag såg att det var blod i urinen, men jag fick ingen information utan bara några smärtstillande tabletter och en salva. Sedan fick jag lämna sjukhuset.

Fem dagar senare, när jag kunde gå igen, tog jag mig till sjukhuset för att få ett läkarintyg på mina skador. Jag bad också läkaren att undersöka mitt underliv, eftersom det inte blev gjort när jag kom in på sjukhuset förra gången. Men läkaren undersökte mig inte. Jag fick bara ett papper om att jag skulle vila i 12 dagar. Här är jag nu och har mycket ont hela tiden. Det så kallade sjukhuset är inget riktigt sjukhus. Det är så här de marockanska myndigheterna behandlar kvinnor och äldre. Men vi kommer att fortsätta kämpa för vårt självbestämmande, vår patriotism och tron på vår rätt – även om vi måste dö. Vi kommer aldrig att ge upp, vi kommer inte att böja oss och vi kommer inte att ge oss.”

Text: Lena Thunberg
Bild: Anonym