“Vi var naiva”
Ur Västsahara nr 2/2018:
– Vi skulle aldrig ha gått med på eldupphör utan att ha fått garantier för folkomröstningen.
Salek Seghair, en av Polisarios första representanter i Sverige, är självkritisk.
– Vi var naiva. Vi skulle också ha utnyttjat tiden bättre. Vi borde ha gjort mer inom alla områden. Så lång tid har gått. Vi har inte varit tillräckligt effektiva. Men FN:s fredsplan var från första början planerad att misslyckas.
Det är iskallt denna februarimorgon trots att solen skiner. Vi står utanför SADR:s utrikesdepartement i Rabouni i Polisarios flyktingläger i sydvästra Algeriet. Salek Seghair, som fortfarande efter alla dessa år talar fantastiskt bra svenska, pekar stolt på en plantering med rotfrukter. Kan det vara en släkting till palsternackor?
Salek arbetar numera här i flyktinglägren, men under många och långa år var han representant för Polisario i Österrike, Frankrike, Tyskland, Irland, Danmark men det första landet han kom till var – Sverige.
Året var 1978, tre år efter Marockos ockupation. Salek var 22 år och kom som Polisario-representant till Sverige.
Det fanns då en grupp svenska ungdomar som hade rest till flyktinglägren med den Resande Folkhögskolan i Vilhelmina och de hade bildat en liten solidaritetsgrupp. Salek blev inbjuden att träffa dem.
– Jag tog tåget från Stockholm och klev av i en liten ort med bara en perrong. Ingen kom fram till mig. Till slut fanns bara en ung tjej kvar. Vi tittade på varandra och Ruth sa till slut: ”Är det du som är Polisario-representanten? Jag trodde att det skulle vara en gammal gubbe!”
Salek berättar entusiastiskt om samarbetet med den lilla svenska gruppen.
Ett år senare 1979 bildades Föreningen Västsahara och 1982 startade månadslånga ungdomsbesök på sommaren från de västsahariska lägren till Sverige.
– Vi hade två grupper om 12 ungdomar som reste runt till olika städer i Sverige men även till Danmark men huvudorten för besöken var i Södertälje. Där fanns det små butiker som skänkte mat, berättar Salek.
– Av de ungdomar som besökte Sverige är nu några utbildade läkare och en är representant för Polisario i Danmark!
– I december varje år träffades vi några dagar i Peter Spaaks stuga i Hälsingland. Där åkte vi skidor på dagarna och på kvällarna planerade vi vårens arbete. Varje sommar i maj eller juni paddlade vi kanot och tältade några dagar och la upp höstens arbete. Det var ett fantastiskt sätt att arbeta på.
Salek har många minnen därifrån. Han lärde sig någotsånär att åka skidor…
Alla skulle ta med sig egen mat till paddelturen. Salek tog med ett kilo socker till sitt västsahariska te men det tog slut efter en dag när han hade bjudit alla på te – en smärre katastrof för en västsaharier.
– När jag senare skulle åka tillbaka till lägren, fick jag ett paket av Peter Kinlund. ”Det här får du inte öppna förrän du är uppe i luften”. Jag höll löftet: Det var ett kilo socker! Jag fick mig ett gott skratt.
Salek berättar om den entusiasm och solidaritet med befrielserörelsen som fanns under den här tiden i Sverige.
– Vi representanter från ANC i Sydafrika, SWAPO i Namibia och Polisario i Västsahara gjorde en överenskommelse att vi alltid skulle prata om varandras befrielserörelsen, om vi var på möten där inte alla var representerade.
Salek nämner också Pierre Schori, som då var Socialdemokraternas internationelle sekreterare. Salek skrev en bulletin på engelska. Den kopierades upp och skickades ut med stöd av Socialdemokraterna.
Men Salek nämner också dåvarande VPK och Centerpartiets Karin Söder och dåvarande Folkpartiets Ola Ullsten.
– Mitt mål var att få en resolution antagen i riksdagen. 1979 kom en delegation västsaharier till Sverige och mötte många riksdagsledamöter. Vi ville ha stöd inom FN för rätten till självbestämmande och självständighet. Vi ville också ha humanitärt stöd. Alla partier, även Moderata Samlingspartiet ställde sig bakom. Senare i FN:s generalförsamling stödde alla de nordiska länderna kravet på direkta förhandlingar mellan Polisario och Marocko och uttalandet att Polisario är det västsahariska folkets representant.
– På den tiden fanns det många människor i Sverige med höga ideal. De trodde på oss och de kommer alltid att bli ihågkomna. Tyvärr finns inte samma idealism idag, säger en starkt berörd Salek med en tår i ögat.
I åtta år blev Salek Seghair kvar som representant för Polisario i Stockholm. Han pratar fortfarande mycket bra svenska.
– Jag kommer ihåg ”köttkvarn”! Peter Kinlund sa alltid att tunnelbanan i Stockholm är som en köttkvarn, berättar Salek och skrattar.
Han berättar också om de tre gånger han mötte statsminister Olof Palme på gatan.
– Vi hade tydligen samma väg till jobben på morgonen. Han promenerade som en helt vanlig människa till jobbet. ”How are the freedom fighters?” frågade han varje gång.
– På sitt rum hade Olof Palme ett västsahariskt konsthantverk. Vet du vad det här är? frågade han en uruguayare. Nej, svarade denne uppriktigt. Då höll Olof Palme en liten föreläsning om oss.
– Det var en stor förlust för alla befrielserörelser i världen, när Olof Palme dog.
Vad säger Salek om Sveriges ställning i Västsaharafrågan i dag?
– Jag är inte så insatt som då, men stödet borde ha ökat. Jag är lite besviken på Sverige.
När Salek kom till Sverige 1978 var den svenska biståndet genom Rädda Barnen en miljon kronor. När han lämnade 1986 var det 26 miljoner kronor och bestod av vattentankbilar, tält och vällingpulver. Rädda Barnen frågade vad de behövde, gjorde en ordentlig studie och tillverkade ett vällingpulver berikat med de vitaminer och mineraler som behövdes. Instruktionerna var på arabiska och med bilder och vällingpulvret var mycket uppskattat.
Men varför slutade Rädda Barnen? Ingen vet. Biståndet togs senare över av Caritas.
Salek berättar också om kontakterna med Internationella Röda Korset. Både Polisario och Marocko hade tagit krigsfångar under kriget.
– Röda Korset försökte pressa oss och ville träffa våra marockanska krigsfångar utan vittnen. Javisst, sa vi, men gör då samma sak med Marockos västsahariska krigsfångar. Fråga om de västsahariska krigsfångarna. Det ville de inte.
Salek berättar att ICRC, Internationella Röda Korset i Geneve skrev brev till Röda Korset i Sverige med uppmaning att inte ge något bistånd till Polisario. Sverige ville vid det laget att Röda Korset skulle ta hand om det svenska biståndet men fick nej.
Salek är mycket kritisk till Internationella Röda Korset och berättar att de har ett litet projekt i flyktinglägren idag.
– Personalen har lyxbilar och höga löner och projektet kostar mer än vad det ger.
Många västsaharier är numera så frustrerade att de bara ser ett återupptaget krig som enda möjlighet till en förändring. De känner sig lurade av världssamfundet, av FN. Polisario gick med på FN:s och OAU:s fredsplan efter 16 års krig mot ockupationsmakten Marocko: Eldupphör 1991 och sex månader senare en folkomröstning, där västsaharierna skulle välja självständighet eller integration med Marocko.
Med facit i hand kan man konstatera att Marocko förhalade och obstruerade folkomröstningen. 2004 förklarade Marocko att man aldrig kommer att acceptera ett självständigt Västsahara.
Blev Polisario lurade? Ja, antagligen. Stormaktsintressen från Frankrike med sina nära band till Marocko och västvärldens intresse av att ha en bundsförvant i arabvärlden spelade säkert in.
Vad säger Salek då om framtiden nu?
– FN kommer att förklara att man har misslyckats med fredsprocessen. Idag kämpar vi mer mot Frankrike än mot Marocko.
– Vi kommer att bli självständig förr eller senare. Det finns inget annat alternativ.
– Marocko vet att tiden håller på att rinna ut. Därför försöker de roffa åt sig så mycket västsahariska naturresurser som möjligt.
Numera bor flera västsaharier i Spanien men det ser inte Salek som något problem.
– 1974-1975 när Marocko ockuperade Västsahara, så ställde alla västsaharier upp när vi förklarade krig. De kom från alla håll. Rika människor skänkte sina pengar till Polisario. Det kommer att bli likadant igen.
– Ingen kommer att ge oss självständighet. Friheten har ett högt pris. Många dog under kriget och generationer har nu levt under svåra förhållanden och lidit och lider. Alla kan lämna flyktinglägren men det gör de inte. De tror på något och de vill ha självständighet.
– Folket säger: ”Vi vill starta kriget igen” men ledarskapet säger: ”Vänta!”, men ledarna kommer att övertygas.
– Vi lurades av FN och vi skulle inte ha gått med på eldupphör. Det var fel av oss. Vi skulle inte ha lagt ned vapnen förrän vi hade fått ett verkligt resultat.
Salek menar att FN är något som enbart är till för stormakterna.
– Det räcker inte med att ha rätt. Det behövs styrka och ibland våld för att försvara sig. Om våld är världens språk idag, så får vi följa efter. Hela systemet är fel. De afrikanska staterna är självständiga idag och Europa kan inte fortsätta exploatera Afrika.
– Om kriget startar igen, kommer det snart att vara över, tror Salek.
Och vad säger Salek om EU:s försök att runda EU-domstolens dom och därigenom låta Marockos ockupation och stöld av Västsaharas naturresurser fortgå?
– EU underminerar sig själv. De kämpar nu mot sin egen juridiska myndighet. Mänskliga rättigheter betyder uppenbarligen ingenting för EU. Det finns ingen rättvisa och det kommer folk att förstå.
Polisarios ledarskikt består av många nu äldre veteraner. Vad kommer att hända när de går bort?
– Det kommer nya generationer och de har sina prioriteringar. Det kommer inte att bli samma, men ungdomarna idag är utbildade och de har mer på fötterna än vad vi hade, säger Salek Seghair.
Lena Thunberg
